Safari njema

Dan före dan.
I morgon ska jag åka till Afrika, närmare bestämt till Sydafrika.
Och därifrån till Rom och sedan hem igen om en och en halv vecka.

Vad är det som är viktigt dagen före en sådan resa?
Att packa kläder och alla papper och resehandlingar.
Och att tänka på alla viktiga relationer.

Ringer barnen, köper godis till Chris och tulpaner till Åsa.
Och packar för tio dagar medan resfebern stiger.
Tänk om jag inte kommer tillbaka...?

Men jag har gjort resan förr och det är inget särskilt med den här.
Allt verkar lugnt, vädret, biljetterna, hotellbokningarna,
och gåvorna jag har med mig.

Arbetskamraterna visade omsorg idag och önskade mig lycksam resa.
Ja, jag vet att jag är priviligierad som får resa på detta sätt i tjänsten.
Många har erbjudit sig att följa med i bagaget.

Måhända jag har blivit otacksam, som inte känner enligt förväntningarna.
Men jag upplever ingen lyx i denna resa, bara frånvaro från hemmet.
Plus förstås lite förväntan på de möten vi kommer att göra med vårt vänstift.

Typisk tjänsteresa således.

Tre dygn i luften. Jag har laddat upp med böcker.
Fyra dygn i Kimberley, där vårt vänstift får en ny biskop och vänder blad.
Och tre dygn i Rom med vårt stifts kontraktsprostar.

Allt blir säkert upplevelserikt och bra
bara jag och alla kära här hemma får vara friska.
Men man vet ju aldrig.

Färdemannens psalm kommer i mitt minne.
Pappa sjöng den ofta inför någons resa.
Komponerad av Ilmari Hanikainen.

Som mot fjärran flyttfåglars färd,
leder vårt liv mot hemmets härd.
Så hägna o Herre vad kärast jag har.
Allt har jag lagt i din skyddande hand.

Som mot fjärran flyttfåglars tåg
leder vår färd mot himlens land.
Så giv oss o Herre en hängiven håg
Tills vi nått målet på klarhetens strand.

Barnen önskade mig Safari njema.
Kändes gott: God resa.
Tack.