Tid för förfäder

Vaknade med en ovanlig känsla:
Jag är ledig idag och gör precis vad jag vill.
Det finns ingenting som måste göras precis idag.

Med denna insikt steg jag andaktsfullt upp för att få se
vad denna dag månde innehålla.
Kokade kaffe och läste tidningen, och det var minus elva grader ute.

Inte blev det så mycket av pianospel
men desto mer av di gamle.
Slog nämligen på datorn och klickade fram en ny sida.

Sedan förflöt flera timmar i döda förfäders sällskap
medan de berättade om sina liv.
Mina handskrivna ansedlar som nu blev till datafiler.

Kändes kärt som alltid.
Jag vet ju vilka de var, hur de såg ut och minns deras doft.
Den går inte att beskriva, men kanske i någon mån deras liv.

Mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar.
En välfylld sida om var och en, ibland mer.
Ett stycke ångermanländsk historia i kortkort.

Morfar Wille som längtade till sin tolvårsdag, då han skulle få gå med i IOGT.
Mormor Ellen, som bar och drog vatten trehundra meter, tills hon och Wille fick uppleva
att få källvattnet indraget - i en vattenledning av urholkade trästammar.

Min farfar Thure, entreprenören som kämpade med Gud under sin ungdom.
Och farmor Hanna från nummer arton på Norrbyskär
som spelade romantiska stycken på piano med sin make på fiol.

Om inte jag skriver ner det här,
vem ska då i morgon veta vilka de var,
vad de sjöng och grät åt, vad de kämpade med, vad de gjorde och betydde?

Snart är jag ju den äldste i släkten.
Har bara tre före i kön.
Det är hög tid att skriva ner det jag har och vet.

Och så - glädjen ikväll med dottern i telefon:
-Vad bra, Pappa, att du skriver om det där. Jättebra.
Yes! Jag gör rätt som skriver, även om annat får vänta ibland.