Fräls oss från ondo

Så har jag då sett filmen Deliver us from evil, om den katolske prästen som sexuellt utnyttjade barn och trots det skyddades av sin kyrka. Då filmen gjordes hade över 100.000 anmälningar kommit in om sexuella övergrepp av katolska präster i USA. Och ändå räknar man med att 80% av övergreppen aldrig blir anmälda.

Det är lätt att säga: Ja det är katolska kyrkan. Det var väl det jag misstänkte.
Att exkludera sig själv och tänka att riktigt så hemska är inga andra.
Men vad vet vi?
Vad händer mitt ibland oss här hemma i Sverige?
Hur många barn och ungdomar har inte fått sina liv allvarligt skadade eller till och med förstörda inom vår kyrka? Varje år uppdagas övergrepp även här.

Men samtidigt känner jag en tacksamhet åt att vår svenska kyrka är organiserad som den är med demokratisk transparens på alla nivåer. Här går det helt enkelt inte att mörka illgärningar som i ett strikt hierarkiskt system. Och våra biskopar och kyrkoråd har blivit modigare när det gäller att vidta åtgärder när övegrepp händer.

Jag är också tacksam över att vår kyrka inte kräver celibat av sina präster och diakoner. Det var i och för sig endast för två generationer sedan som prästerna behövde biskopens tillstånd till att gifta sig. Och diakonissor, dom var väl i det närmaste per definition celibatärer.
Vi tillerkänns idag rätten att leva ett normalt familjeliv, även om det inte är problemfritt i landets prästgårdar heller. Det är en styrka för en kyrka med företrädare som lever i stabila relationer och därmed kan möta sina församlingsbor med trygghet och förståelse.

Det är som om Jesus själv förutsåg de problem som hans kyrka skulle ställas inför, då han talade om kvarnstenar till halsband åt dem som förför hans minsta vänner. En hemsk dom, men när man ser hur de drabbade lider kan man ibland känna att den vore rättvis.
Samtidigt måste vi som en evangelisk kyrka hävda att även den grövsta förbrytare kan få förlåtelse: "Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror." (Sv.ps 228)

Det som var det mest skrämmande med kvällens film var känslan av att prästen egentligen inte alls förstod hur han hade skadat sina offer. Han verkade inte ångra det han gjort, han bara önskade att det hade varit ogjort: It should never have happened...
En oförmåga till empati på gränsen till sjuklighet.

Sånt känns iskallt.