Tankar under en bilfärd

-Hej då.
-Hej då. Kör försiktigt!
Vi slår igen bildörrarna och lämnar svärmor och Luleå och kör hemåt.

Svärmor Greta. Alltså!
Åsas mor och en 78-årig krutgumma som har full koll på alla barn och bonusbarnbarn.
Ett otroligt föredöme i sin släkt.

Luleå domkyrka.
Där vigdes jag till präst för över 36 år sedan.
Och där vigdes Åsa till diakon för drygt 23 år sedan.

Luleå, platsen också för min fars lärarexamen 1942,
och platsen där bomben om hans och mammas död slog ner 1994,
liksom platsen för mitt svåra men ofrånkomliga uppbrott ett par år senare.

Vi kör ut till E4an söderut, och solen lyser över ett vitt Norrbotten.
Passerar Piteå och avtaget mot musikhögskolan.
Där kom jag in och påbörjade körledarlinjen 1992.

Ner mot Skellefteå trängs många minnen, för härifrån kommer mina barns mor.
Här gifte sig dotter Lina, och det lyser av vårvinter över älven.
Hoppas gamle morfar Thure mår bra. Vi tankar och kör vidare.

Kommer till Umeå. Här känns allt hemma, här har jag bott.
Här landade Brita och jag hemkomna från Afrika en gång.
Här tog Mattias och Lina både körkortet och studenten.

Vi tar omvägen förbi Holmsund och hälsar på faster Kerstin.
Hon blir så glad och minns t.o.m. mitt namn, och pratar Lansjärv med Åsa.
Men när vi stängt dörren minns hon troligen inte besöket.

Vid Umeå flygplats på väg ut till E4 igen, kommer ett plan in för landning från nordväst.
En Mycket Vacker landning.
Jag måste ut i vägrenen och stanna för att riktigt få beskåda touch down.

In på Statoil i Hörnefors av hunger efter en korv med bröd.
Här i Hörnefors, i rosornas kyrka gifte sig Mattias och Sofia.
Sen vidare förbi Yttersjö och Ängersjö och Håknäs, idel släktvaggor.

Vi passerar avtagsvägen till Bjurholm.
Den är alltid så kär, vägen upp till Rötterna.
Nästa gång måste det bli morbror Allans tur.

In i Västernorrland och kurs mot Örnsköldsvik.
Landskapet blir turbulent och vackert,
landet som Gud skapade när han både log och vredgades.

Själevads kyrka, min Farfars barndomskyrka,
min ungdoms lägerkyrka,
och ett år Sveriges vackraste kyrka t.o.m.

Vi dånar upp mot Skuleskogen, där molnen går lågt.
Och glider ner mot bergen och ådalarna som möter med mera sol.
Ångermanälven, ja jag säger bara det: Ångermanälven!

Den majestätiska Högakustenbron, som vågar språnget över.
Och på andra sidan, idel kära marker!
Högsjö kyrka med mors och fars grav, min barndom, ungdom och mina jaktmarker.

Undrar hur det ser ut vid stugan i Ytterskog ikväll?
Vi tar det en annan gång när vi orkar bättre.
Vinkar i alla fall till paradiset över skogen vid Furusjön.

Och när skymningen börjar gråfärga plogkanterna, blinkar jag höger in mot Härnösand.
Min gamla hemstad tar emot med den vita domkyrkan i mitten.
Min och Åsas kära nav i nuet.

Vi hämtar en lycklig hund hos dagmatten, och stannar en kort stund senare på vår gård.
Stiger ur bilen och sträcker på armar och ben
och känner att luften är frisk och aftonen mild.

Och att nästan hela livet har rymts i denna resa.