Fjällfolk och läkaretik

En tevekväll med stor spännvidd.
Först två attentat, ett i Bagdad och ett på Nordirland.
Men det är man så van vid att det inte riktigt berör.

Men sedan visades den underbara filmen Hjordeliv, om tre samekvinnors liv och tankar.
Helt lysande filmkonst, och mycket nära men varsamma porträtt av de tre,
vars liv som renskötare hotas från alla håll.

En kärleksförklaring till fjällens människor,
en naturfilm med oändlig skönhet
och ett tankeväckande inlägg i debatten om Storsverige och Sapmi.

Sverige har inte ännu ratificerat FN:s konvention om urfolkens rätt.

Filmen för mig tillbaka till min barndoms Tärnaby och besöken inne i Joesjö och familjen Omma. De bodde i en riktig kåta och skiljde sina renar i Atoklintens skugga.
Men oj vad vi hade respekt för lappongas lasson. Dom kunde ju fånga oss!

Därifrån till programmet Agenda som diskuterade medicinsk etik i terminalvården.
Detta med anledning av att en läkare häktats i veckan i Stockholm misstänkt för att i höstas ha gett aktiv dödshjälp till ett spädbarn.

Var går gränsen för människans ansvar inför de tekniska hjälpmedel hon förfogar över?
När blir det dags att stänga av respiratorn, sätta ut livsuppehållande åtgärder,
ge så starka doser smärtlindring att de bokstavligen tar livet av patienten?

Naturnära liv gentemot svåra högteknologiska dilemman.
Vacker höst med glödande ripbärsmattor vs sterila sjukhusmiljöer.
Lugna trygga samekvinnor vs debattstressade läkare och generaldirektörer.

Skaplig spännvidd i TV-utbudet.
Två gripande miljöer, så helt olika men så inflätade i varandra.
Fjället och staden, rennäringen och sjukvården.

Människan i sin storhet och utsatthet.
Med sin frågan till Makten:
I vems intresse fattas besluten?