Utan ögon

Jag har problem.
En skalm till mina glasögon har gått av.
Det hände i Luleå i helgen,
och de lärde tvistar ännu om vems fel det var.

Sedan dess balanserar min synförmåga på ett ben så att säga.
Hänger på den kvarvarande högra skalmen, men som på ett hår.
Så fort jag tittar för brant ner, dinglar glasen framför nosen.
Jag känner mig naken till vänster och inte så säker.

Gick till en ny optiker i eftermiddag.
Han fixar nog till mitt problem om någon vecka.
Men till dess får jag titta snett och se ut som i serien Ernie,
där någon har slagit någon annan sönder och samman.

Då hänger glasögonen på tvären över ansiktet.
Så känner jag det.
Men vissheten om den nya skalmen fyller mig med hopp,
liksom att jag också ska få nya läsglasögon

Tänk att det här är dagens viktigaste ämne...
Jag har visserligen skrivit till både stiftsstyrelsen och till Sydafrika,
men utan ögon för verkligheten, känns det.
Man behöver ögon för att kunna se.