Var god skölj

Gäpe, gäpe min lille ven!
Så sa min barndoms tandläkare, när jag satte mig i hans stol.
Han var från Danmark och gäpe var det enda jag förstod, så jag gapade.
Dr Lentz tog sig an mitt underbett
och gav mig olika tuggbryggor, så att tänderna kom rätt.

Jag har ingen egentlig tandläkarskräck.
Men nog är det otrevligt även om dom säger lille ven.
Sätta sig och gapa och veta att det kommer att göra ont och ta tid och lukta mun och blod.
Och det för dyra pengar.

Jag hade alltså tandläkartid idag.
Fast egentligen träffade jag min tandhygienist.
Med glad saklighet karvade hon tandsten i närmare en timme.
Kan inte förstå att det alls blev något kvar av gaddarna.

Sen har dagen gått åt till att förhålla sig till traumat.
Jag blir känslig av att gå till tandläkaren.
Det sitter liksom i, förnedringen, intrånget, smärtan, blodet.
Som en smärre operation.

Och ändå är det inte något att gorma om.
Som operation betraktat är besöket hos tandläkaren rätt lindrigt.
Det är närmast intressant att märka hur man ligger där på helspänn i stolen och kramar handtagen och försöker låta bli att svälja.
Det handlar om att uthärda vad som än sker.

Lite som livet.

Och så till slut,
när allt hopp är ute:
-Nu kan du sätta dig upp och skölja.

Evangelium!