Heja jämtar!

Förr i tiden skydde människor minsann ingen möda.
Tanken kommer över mig under dagens rundresa med biskopen i södra Jämtland.
Långt innan väg fanns drog man virke upp till fjälls och byggde Arådalens fjällstation på Oviksfjällens sydsida. Och detta för att möjliggöra turism i fjällen.
Ingen infrastruktur, varken väg, eller elektricitet, ingen komfort, bara en vedkamin, ingen radio, ingen parabol, ingen internetuppkoppling. Bara frisk luft och oändligt vacker natur.

Där uppe har människor med uthållig vilja också lyckats bygga ett fjällkapell på senare år, ja det är trettio år sedan nu. Där firade vi idag en pilgrimsmässa i solljus och tystnad. Sedan knattrade snöskotrarna ned oss till bilparkeringen och bekvämligheterna igen.

På nedvägen från fjällen norrut mot Storsjöbygden fick vi i bussen höra om fäbodlivet förr. Ovanför Persåsen finns över trettio fäbodar dit bönderna från andra sidan Storsjön fraktade sina kor på försommaren för fjällbete fram till hösten. Där fick "butäusa" , alltså fäbodjäntorna ansvara för sommarens ost- och smörproduktion av den mjölk som korna och getterna gav. Vilket oerhört tungt och ansvarsfullt arbete för den tidens tonåringar!

Och så kommer vi till Ovikens gamla kyrka, byggd för kanske mer än femhundra år sedan, smyckad med altarmålningar, altarskåp, statyer och väggmålningar. Undrar vilka arbetstider och vilken arbetsmiljö de hade som frös där medan bygget pågick? Det står på en tavla att kyrkan byggdes "under biskopens hvarsamma inseende". Jag undrar det jag.
Kanske dom tyckte det var riktigt roligt att bygga kyrkor, när jag tänker efter. För de nöjde sig inte med en kyrka utan har uppfört en formlig katedral ett par hundra meter därifrån också.

Och fortfarande arbetar församlingarna runt Storsjön målmedvetet, inte kanske med att bygga fler gudshus, men på att skapa mötesplatser, kontaktytor och pilgrimsvägar för det inre tempelbygget i varje människa.

Säga vad man vill om jämtarna, men inte skyr dom då arbete.
Heja!