Moderna tider

Idag har jag varit i en och en halv timme på en konferens i Uppsala .
Nej inte där nere utan med hjälp av en videouppkoppling mellan stiftskansliet och kyrkokansliet.
Det var första gången för flera av oss som det verkade. Som alltid när man möter nya tekniker och möjligheter blir det med mycket skratt och skämt, som barn på julafton ungefär.

Tevetittande på varandra dryftade vi gemensamma projekt avhandlade viktiga framtidsfrågor . Tänk, jag slapp ta fakirtåget kl 5.35 från Härnösand och ägna hela dagen åt mötet. Allt jag behövde var Micke. Han ställde i ordning teven och visade mig hur fjärrkontrollen fungerade. Och vips, var jag i Uppsala. Efter sammanträdet gick jag och tog en fika och gick till min arbetsplats och kollade mailen.

Jag vet, det är töntvarning på såna här skrivningar. Mina barnbarn kommer snart att tycka att Farfar/Morfar måtte vara född på stenåldern som tycker att det är nåt speciellt med att man pratar med varandra på teve.

Jag minns när jag första gången såg en teve i mitt barndomshem. Jag och mina systrar gapade, stumma av lycka över att vi äntligen hade en egen teve och slapp bjuda bort oss till våra skolkamrater på lördagarna. (Då var det teveprogram bara på onsdagar och lördagar.)
I vardagsrummet stod en teveapparat som hette något så märkvärdigt som Westinghouse.
Den var ful, men den var dock en teve. Den hade en ratt som man skruvade på för att hitta rätt frekvens. Det var mycket myrornas krig på den tiden innan man hittade rätt.

Sedan kom undret. Fram trädde en bild, fast sen försvann den och började rullade uppåt hela tiden. Då fick man skruva på en annan knapp tills den stannade, men inte för långt för då började den rulla nedåt. Men så tippade bilden åt vänster och flimrade, så att man fick skruva på en tredje knapp tills den nästan tippade åt höger. Till sist blev bilden stadig, och vi kunde andäktigt se hur Aktuellt dångades in av ett allvarligt klockspel till en svart/vit stillbild av Stockholms stadshus.

Sedan dess har vi hunnit långt, mycket långt. Men tänk så snabbt man vänjer sig vid lyxen. Idag tappade vi vår uppkoppling två eller tre gånger under videosammanträdet och fick börja om. Om något år kommer vi själva att skratta åt hur förundrade vi var över denna nymodighet 2009. Och hur det racklade. För då har vi kanske hunnit ännu längre i kommunikationerna.
Åtminstone när det gäller tekniken.