Åldringsvården

Efter Uppdrag gransknings genomlysning ikväll av hur de gamla mår i nedskärningarnas Sverige, börjar man gruva sig för fattigvården...

Den kloke utredaren i programmet, Torbjörn Larsson, efterlyste ett samhälle, där vi värderar och lyssnar till de gamla, deras visdom och berättelser. Där generationer hålls ihop.

På en demensavdelning som jag besökte en gång ville en gammal man åka hem.
- Men du är ju hemma, Egon. Du bor ju här nu.
Och så diskuterade dom en stund.
Till slut sa gubben utan att veta hur tragikomiskt det lät:
- Ja om det här är hemma, då måtte jag vara jävligt borta..!

Vi lever allt längre och längre, men har inte självklart mer glädje av våra tilläggsår.
Ensamheten, som redan är så skriande bland de gamla, ökar. När inte äldreboendena har personal så det räcker ens till en terapi eller dagcentral, då blir de gamla sittande i ensamhet på sina rum, tuggande på sina lugnande tabletter.

Och de gamlas barn anser liksom sina föräldrar att det är samhällets ansvar att ta hand om de gamla.
- Jag vill då inte ligga mina barn till last..!
Men det är inte kommunens gamla, det är faktiskt släktens, familjens, barnens gamla.
Problemet är förstås att barnen idag bor långt från sina åldrande föräldrar. Och då är de gamla hänvisade till undersköterskorna och vårdbiträdena.

Men ett är säkert. Den personal som jobbar inom äldreomsorgen är att högakta för sin omsorg och uthållighet.
Dom kan Gyllene regeln. Dom vet hur dom själva vill bli behandlade en dag.
Kvinnan i programmet från Hagalid i Timrå var ett fantastiskt exempel på en undersköterska med yrkesstolthet, omsorg, medkänsla, och dessutom stresstålighet.

Dubbla deras lön och dra ner i toppen!