Vägröjare

Kristi himmelsfärds dag, och jag och hustrun har bara varit i stugan.
Agerat vägröjare och banat väg hela dan.

Det börjar efter en stillsam frukost vid stugväggen.
Vi inser att dagen blir halvmulen men bra.

Jag tar mig an vägen, säger jag.
Då hänger jag med, svarar hon.

Vi tar fram overaller och krattor och spadar och sågar
och drar allt på en skottkärra över bäcken.

Att vara vägröjare kräver mod, styrka och ögonmått.
Vi tar med vad vi har av alltsammans och griper oss verket an.

Efter vinterns snöplogning ligger högar av väggrus lite varstans i terrängen.
Vi beslutar oss för att återbörda gruset till vägen.

Säkert nitton skottkärror fylls under dagen med grus och jord
som längtar tillbaka till meningen med sitt liv.

Hälls tillbaka på vägen från gamla E4:an till Wiks torpet.
Alla berg sänks och alla dalar höjs och det blir så fint.

Men att vara vägröjare kräver mer mod än så.
Det handlar om att föra kampen mot slyet.

Fram med slysaxen,
och fullt krig på dikesrenen.

Allt som sticker ut i vägen ska bort.
Granruskor, björkkvistar, sälgslanor.

Och uppkäftiga årsskott av björk, asp och sälg.
Ingen pardon här, inte.

Markägaren är inte här så han får tycka vad han vill,
men så här kan det ju inte se ut!

Kroppssmärtan tar oss upp i ett högre medvetandeplan
och vi närmar oss hysterins domäner.

Klipper allt som ser dött ut i träden,
drar allehanda gamla torr-rakor ut i bushen,

hugger in på allt som ser närgånget ut och,
får utlopp för allehanda primitiva drifter.

Till sist ser infarten ut som den gör i våra vinterdrömmar,
välansad, vacker och välkomnande.

Och vid det laget värker mina handleder betänkligt.
De har klippt, sågat, dragit och lyft säkert ett par ton.

Inte är det så särskilt andligt att vara vägröjare som jag trodde.
Men gode kännbart.

Och roligt.