Eftertanke

Efter en fin präst- och diakonvigningshelg är jag trött.
Somnade pang när vi kom ut till stugan i eftermiddag.

Samtidigt har det visst varit ett EU-val.
Men mest i bakgrunden i min värld.

Folkpiraterna vann höll jag på att säga.
Marit Pålsson ska ner till Bryssel och röja nu.

Jaja.
Det där händer i kulisserna.

Besöket från Church of England blev välsignat.
Tre hängivna, humoristiska herrar kom som en skänk från ovan och blev våra vänner.

I och med det besöket har vi nu ett nytt vänstift att bygga kyrkorelationer med,
det första icke-lutherska, vilket är spännande och säkert välgörande.

Måntro om det är nån annan än jag som älskar sådana här stiftshögtider.
Dum fråga, domkyrkan var faktiskt full med folk igår.

Men det här med att bygga relationer utåt och försöka hitta samverkanspunkter,
hur viktigt är det utanför vårt stiftskansli, egentligen?

Min chef brukar säga att stiftet ibland måste gå före och vara vägröjande.
Är det det vi har varit nu i helgen?

Att det nu var en anglikansk biskop med på sex medarbetares vigning till tjänst,
betyder det något i deras liv, för oss, för Church of England?

Jag hoppas det,
annars skulle jag inte jobba för det.

Den som lever far.se
som Ronny Eriksson säger.