Att bestiga ett domkyrkotorn

Det börjar med att gruppen samlas utanför en sidodörr till domkyrkan. Lite småfnittriga och nervösa inför vad som komma skall. Så öppnas en tung dörr och jag kikar uppåt ett schakt på en tio meter sådär. Bredvid schaktet börjar en stentrappa som går trångt skruvande rakt upp i himlen typ.

Där uppe vidtar ett virrvarr av bjälkar som går kors och tvärs över tornets insida, troligen för att hålla ihop detsamma. Vi går några trappor till brant uppåt. Ett golv breder ut sig och utlovar en liten andhämtning och kort debriefing. Hur känns det? Är du med? Varför ser du så rädd ut? Vi är ju inte ens uppe än. Osv.

Nu smalnar tornet och trappan övergår till stegar som går brant uppåt åt olika håll. Vi passerar de tre domkyrkoklockorna. De hänger där stora och tysta i skumrasket och hotar hela tiden med en sammanringning. Vi passerar urtavlorna, och sen gäller det toppbestigningen. Den lilla gruppen repar allt mod den har och håller hårt i trappstegen som leder upp till luckan.

Där uppe ljusnar det, man kikar upp ur kyrkans inälvor och inser att - hjälp vad högt uppe man är! Och vad litet utrymmet är. Vi klamrar oss fast vid några pelare och ser att staketet runt utkiket är mycket lågt, så lågt att det inte skulle skydda alls om nån ramlade mot det.
Ångesten stiger mot 100, och här pratar vi ren och skär dödsångest, medan vi försöker titta på den vackra staden under oss. Det är inte helt enkelt. Och långt där nere vinkar våra kompisar åt oss. Överlevarna som redan tagit sig ner.

Jodå, staden är vacker när man ser den lite grann så här från ovan. Jag klamrar mig ett varv runt där uppe i pelarrundeln tills knogarna vitnar och försöker dessutom fumla med kameran med den fria handen och ta några kort. Sedan börjar nedstigningen utför alla 155 trappstegen medan knäna gnyr och benen skallrar och rädslan skrattar åt en i varenda cell.

Vi ramlar ut på gruset på marken och konstaterar att det gick, att vi klarade det. Vi dog inte. Vi överlevde tackgodegud.

Frågan infinner sig förstås: Varför utsätter man sig för sånt här?
Och det bisarra svaret är: För att det är kul.
Och spännande.
Och oerhört intressant.
Och farligt.
Och oerhört kul.