En av de saker som jag gillar med vår kyrka är att den inte hymlar om döden.
Vi lever nära vårt folk i deras frågor kring liv och död
och följer de flesta svenskar igenom dödsskuggans dal.
Den gångna söndagen bar rubriken Döden och livet.
Veckomässan i morse avslutades med den underbara psalmen 313:
Min frälsare lever, jag vet att han lever fast världen har sagt han är död.
Den får gärna sjungas på min begravning en dag.
För den är bara så sann!
Mitt i höstdeppighet och ide-aning.
Gässen flyttar, och stararna ska väl till att flytta, bara dom har bestämt sig vart.
Alla lönnlöv från gymnasieparken ligger nu i bjärta färger på vår sida om gatan.
Jag har plockat fram mina trasiga vinterhandskar i brist på annan värme.
Sommaren är förbi och vintern väntar.
Det blir mörkare och mörkare.
Allt i naturen talar nu om förgängelse och död.
I morgon är vi inne i oktober,
den månad då jag miste mina föräldrar
för femton år sedan.
Döden och livet.
Jag funderar mycket över det,
och jag tackar Gud för varje ny dag jag får uppleva.
Liv och hälsa är inga rättigheter.
Livet har vi fått som gåva,
och hälsan är ännu mera nåd.
Men jag tror inte det är knäppt att undra över livets flykt
och dess mening
och mål.
Kanske finns svaren i Jesu närhet.
Jag söker mig ditåt, till honom som sa:
Jag är uppståndelsen och livet.
Och intill denna dag
har jag inte blivit besviken.
Än håller det.
Hos Jesus finns Liv.
Odödligt.
Varmt.
Ja tack.
När du skriver om döden och Jesus fattar jag ju att det är något du verkligen tror på och vilar i som någon trygghet. Det är så jag vill att präster ska tro även om jag inte gör det. Ovillkorligt på något sätt. Nej inte utan att tvivla för det antar jag ingår i kitet. Men ändå. Ovillkorligt. För hur lite jag än tror på det du tror så blir världen en bättre plats om tro inte är något man ska sälja som en ide eller produkt eller bild. Så tack för att du bjuder på dig själv sådär utan biavsikter.
SvaraRadera