Det är den 20:e september. Lika med kyrkovalet.
Redan före högmässan började människor köa utanför församlingsgården.
Och efter högmässan blev kön riktigt lång.
Det tog en trekvart att komma till urnan faktiskt.
Tur att domkyrkoförsamlingen bjöd till valkaka efter valet. Dvs kaffe och kaka och en möjlighet att ge en kollekt.
Som medlem i församlingens internationella grupp ägnade jag valdagen åt att skramla med en insamlingsbössa utanför vallokalerna. Det var roligt. Jag fick heja på väldigt många församlingsbor och välkomna dem att ge en kollekt vid utgången.
Min känsla är att jag aldrig förut har sett ett så stort intresse för kyrkovalet. Aldrig har folk köat femtio meter ut på gatan. Ett oerhört uppmuntrande faktum. Det betyder att väldigt många har kommit och därmed visat att Svenska kyrkans val är en viktig sak i deras liv.
Samtidigt ett memento till valnämnden om fyra år: Tänk på att ha fler vallokaler än två i en församling av Härnösands domkyrkoförsamlings storlek.
Ja jag vet att vi hade vädret med oss. Det var en strålande septemberdag, varm, ljus och hoppfull. Och ja, jag vet att vi hade medvind på grund av de extrema högerkrafternas uppmarsch inför valet. Men jag vet också att om det visar sig bli ett högt valdeltagande, så kan det betyda att folkyrkan ännu lever, att människor i gemen ännu känner ansvar för sin kyrka, värderar den och vill påverka den.
Här i Härnösands domkyrkoförsamling har valet dessutom föregåtts av en sällan skådad kampanj, inte av nomineringsgrupperna konstigt nog, utan av församlingens anställda, som bjudit på en mycket intressant månad av inspirerande program i syfte att lyfta fram vad som görs, hela tiden med valet i sikte. Det skulle inte vara förvånande om denna satsning, Inspiration 2009, visade sig bära frukt i form av ett stort intresse för valet.
Jag stod och skramlade utanför såväl församlingsgården som Ängekyrkan.
En sak slog mig. Ingen av församlingens verksamhetsansvariga visade sig. Inte en enda utom de två som legat bakom hela upptaktsmånaden Inspiration 2009. Jo internationella gruppen var som sagt där och bjöd på valkaka efter valet. Men varför utkommenderas inte de anställda en sån här dag till att visa sig och sina verksamheter?
Och var var stiftets folk? Inte heller de syntes till förutom min chef.
Är det så att många av kyrkans anställda drar en gräns för sitt engagemang vid arbetsdagens slut? I så fall har vi ett allvarligt systemfel, om vi jämför med våra systerkyrkor i syd.
Och det gör jag. Var har vi vårt hjärta, kära kyrkotillhöriga?
Vad gav då denna dag förutom en fylld sparbössa till Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete? Jo många tankar kring engagemang och demokrati. Jag åhörde en animerad diskussion om demokrati contra partipolitik i kyrkan och kan bara konstatera att visst, det är bra så länge som de politiska partierna känner motivation att delta. Men det är också viktigt att kyrkfolket inte måste välja mellan partipolitiska nomineringsgrupper bara, utan också har möjlighet välja opolitiska alternativ. POSK är ett sånt alternativ, men jag menar att det finns plats för fler opolitiska grupperingar inför nästa val.
Nu har alla vallokaler stäng och rösträkning påbörjats.
Temperaturen stiger i valkakan,
förlåt, valvakan...
Hej Jan! Jag var där, men då var inte du det.../Maria
SvaraRadera