Resetankar

Den fina konferensen avklingade idag och vi kramade Boel farväl till nästa gång.
Sen bar det hemåt.
Susande norrut var jag kvar i det jag sett och hört.

Vi var flera härnösandsstiftare där; det bådar gott.
Dagarna präglades av en prestigelös, pirrig energi.
Man skulle också kunna kalla den glädje och framtidstro.

Regnskurar över Uppland men vad gör det.
Tänk att det finns människor som vill ge av sig själva till kyrkan.
Vi skulle verkligen behöva en sån här konferens uppe hos oss.

Regnskurarna övergår i duggregn.
Är det bara hos oss som kyrkoarbetare månar mer om sin arbetstid än om sin nästa?
Var syns det i våra församlingar att vi präster är villiga offra tid och engagemang för Jesus?

Tyvärr, våra hjärtan håller på att svalna
som Dalälvens svartvatten.
Jesus, rör vid oss präster, rör vid oss och värm våra hjärtan.

Vi passerar Ljusnan som rinner genom Hälsinglands mörka skogar.
Ett ljus har tänts i mörkret.
Människor som vill ge av sin fritid till Kristus.

Ett bra ord som sades av Nora Blaasvaer var:
Gnäll inte över den kyrka som du lever i,
utan lev i den kyrka som du drömmer om.

Sluta gnälla och lev! Bra sagt.
Jag får nog sluta ondgöra mig över likgiltigheten och professionalismen
och över att de anställda inte går i kyrkan utom på betald arbetstid.

Jag måste försöka släppa allt som jag ser som tecken på död och singlande höstlöv,
och börja leva i den vår jag själv tror på och drömmer om.
Hur ska annars de likgiltiga och överprofessionella fatta vad Gud vill ge dem?

Jag behöver själv söka Gud i bön och gudstjänst,
och ge för intet eftersom jag har fått för intet,
gå den extra milen med den medmänniska som Gud sänder i min väg.

Vi passerar Ljungan och Indalsälven.
Guds källa har vatten till fyllest.
Tankarna lugnar ned sig och landar till slut hemma på Brunnshusgatan.

Det är här det ska börja.
Bland flygande lönnlöv och regnrusk,
men med levande Jesus och alla hans volontärer.