Touchdown

Idag kl 15.20 landar en 737:a på Midlanda, tio minuter före tidtabell.
Anflygningen är från nordnordväst och landningen sker mjukt i solsken och vindstilla.
Medan stockholmsplanet taxar in mot gaten, skyndar jag mig mot ankomsthallen.

Med detta plan landar en långväga gäst,
min käre prästkollega och vän från Sydafrika, Chris H.
Han kommer bland de sista nerför trappan och ser mig inte där jag står i folkvimlet vid väskbandet. Jag smyger upp bredvid honom och säger:
-Reverend Hendricks, I presume?
Den sitter bra. Han skiner upp och kramen blir sååå stor.
Det är tre år sedan han var här senast.

I och med denna landning börjar sex spännande veckor i Härnösands stift. Chris var på 90-talet missionär i retur i vårt stift, och ska nu ägna besöket åt att dokumentera sina erfarenheter av detta. Om vi har framgång, kanske det kommer att leda till någon stiftspublikation framöver. Han ska också göra besök i några församlingar och hinna delta i biskopsskiftets högtider, innan han i mitten av nästa månad lyfter mot söder igen.

För mig är den här solskenslandningen över höstskogen ner mot Midlanda inte bara vacker, utan den är ett bönesvar. Länge har jag hoppats på denna möjlighet, och när min vän till slut kommer ut genom svängdörren, ser jag mina förhoppningar förkroppsligade.

Jag tror på delande av liv, bön och erfarenheter mellan nord och syd. Jag tror att vi alla har något att ge varandra, att vi behöver varandra i den världsvida kyrkogemenskapen.
Och tänk om det är så att den afrikanska kristenheten har något som vi saknar? Kanske glädje, kanske genuin förtröstan på Gud, kanske livsvisdom. Då kan vi behöva kontakt med Afrika, inte för att ge utan för att få.

En insikt:
När jag såg 737an landa, såg jag en efterlängtad missionärs återkomst till missionsstationen.
Ombytta roller typ...