Sitter efter en mycket fin dag i församlingens hägn och försöker känna efter.
Vad är det med första advent?
Varför kryper den så lätt under skinnet?
Är det alla de många första adventer jag upplevt?
Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen?
Är det alla de årstidsmarkerande ritualerna som ger trygghet, kontinuitet, kasam,
som jag tolkar som Guds närhet och tilltal?
Människans behov av upprepning? Min egen fyr i tillvaron?
Mina funderingar får mig att sätta på Bachs Juloratorium.
Och jag förflyttas till Härnösands domkyrka 1965 och 1966.
Jag och Pappa i tenorstämman.
Jauchzet, frohlocket! Med Rudolf Lövgren på dirigentpulten.
Jag kan tenorstämman i princip utantill.
Så långt årsritualerna.
Men än mer – känslan av ett Kungabesök!
I Tärna, Högsjö, Härnösand, Uppsala, Boden, Fredrika, Tanzania, Umeå, Luleå,
och så Högsjö och Härnösand igen.
Fattar vi det?
Han är här.
Mitt ibland oss!
Eller är det för att jag just nu verkligen behöver hans hembesök..?
Jag tar till mig Linas påminnelse i förra inlägget, eftersom första advent här borta inte alls har samma karaktär som i Sverige. Och eftersom jag ska vara "konvalescent" i två veckor nu och sen åka hem till er alla tänkte jag inte röra i kartongtraven "Advent/Jul" i år. Men leta fram "Jauchzet" kan jag göra--bra idé, bror! Och så har jag ju Otto Olssons "Advent" nånstans.... Den tar vi också! Ulla
SvaraRadera