Ett år i bloggosfären

Jag har passerat min ettårsdag som bloggare.
305 inlägg har det blivit sedan 14:e november ifjol.

Det var med stor bävan jag öppnade min blogg.
Var lite nyfiken på det men visste ju inte hur man gjorde.
Men kände rätt snart att jag hittade min form.
Hade ingen lust att göra en fläka ut sig-blogg, eller en struntpratsblogg, eller en torr faktablogg. Vi hade redan en familjeblogg som kom till när vi ville visa bilder på vår hundvalp för två och ett halvt år sedan. Men jag ville få en "bok" att skriva av mig i, en personlig loggbok för tankar "medan årorna vilar."

Jag har tillåtit mig att skriva reflektioner över livets små och större händelser, små poesisnuttar när det känts så, och referat från gudstjänster eller debatter när det känts så. Kalle Anka i mig har bjudit på lite tokigheter, och då har i alla fall jag haft skoj.
Och genom att skriva lär jag mig skriva.
Skriver alltid innan läggdags, men vet sällan förrän jag börjar vad jag ska skriva om.
Så ibland blir det inte så mycket.

Jag har fått mer och mer av kommentarer med tiden, och det tycker jag om så länge som mina kommentatorer håller sig till ämnet och begränsar sig till att ge just kommentarer, och inte använda min blogg för egna debatter. Framöver kommer jag nog att strama upp lite där. Men att bloggen blir ett samtalsrum gillar jag. Precis som på Facebook kan man hålla lite kontakt med sin vänkrets och ha ett samtal på gång med er, få ett hum om hur ni har det, vad som händer osv.

Detta hade varit otänkbart för tio år sedan. Med några knapptryck träffas vi, du och jag i en virtuell skrivarhörna därute i cyberrymden, som egentligen inte finns.
Och känner kontakt.
Märkligt.

Vad ska våra barnbarn hitta på?