Quelle est cette odeur

Ja, så enkelt var det nu inte. Med granen menar jag.
Tog in den i förmiddags, och ju mer den tinade, dess mer fylldes lägenheten av dess odör.
Jag for på stan och kom tillbaka, men baxnade redan i dörren åt den skarpa lukten.

Och när hustrun kom hem...
Uuut med eländet!
Vi var faktiskt helt ense om det.

Jag fick hiva vår trehundrakronors barrgran ut över balkongräcket
och stuva in den i bilen igen samt köra till försäljaren.
- Jo men visst. Ta en annan du. För satan. Jag säljer inga dåliga grejer.

Och den nya granen lovade dyrt och heligt att inte lukta skunk.
Liten och fin var den också, så jag hoppades detsamma.
In med den i skuffen och hem.

Och sedan -
väldoft,
harmoni.

Jag ser mig själv begå riten -
sätta upp granljusen från 1957
som ännu fungerar,

hänga upp röda pumlor på lämpligt avstånd från ljusen,
sen hänga upp näverstjärnorna på lämpligt avtånd från pumlorna,
och d:o tomtar och virkade vita stjärnor, samt glitter.

Och allt detta till de underbara tonerna av Umeå studentkörs julskiva.
Särskilt den subtila, enkla, skira, franska Quelle est cette odeur,
en helt ljuvlig julhymn, sin titel till trots.

Vad är det som doftar?
Herdarna känner att det är nåt i luften
och drar sig mot Betlehem, mot stallet.

Och nu står den där, vår nya gran,
medan den andra ligger på gräsmattan utanför blomsterhandlaren pga sin odeur..
Så motsägelsefull är julefriden ibland.

Man kanske borde övergå till plastgran..?