Solberg

Vi kör ner till den gamla bondgården längs vita bomullslägdor. Allt är vitt och solen lyser lite. Vi stannar utanför huset och stiger ut och sträcker på kroppen. Skönt. Nu är vi drygt halvvägs hem. Kyrkan syns i fonden som den alltid gjort. Gårdstunet är täckt av snö men ordentligt plogat. Han har minsann varit igång sen snöfallet igår och plogat trots sina nittio år.

Vi knackar på och stiger in. Tas emot med omistlig värme i det hus där min mor föddes. Presenteras för hans vän och bjuds på ett dignande kaffebord. Pratar barn och barnbarn, och jag tar fram och visar de senaste släktpapperen som jag fått från Ankie på Gotland.

- Nå hur mår du?
- Jovars, jag ska int klaga sålänge jag orkar skotta snö...
Och så berättar han att han på nyårsdagen avtackades efter femtio år som kyrkvärd.
Jo faktiskt - 50 år som kyrkvärd. Han efterträdde sin far, min morfar som avtackades efter trettio år...

Och han sitter där och ler så naturligt och Jakobssonskt och är så lik min mamma. Och jag ser hela barndomens alla somrar hos kusinerna på Solberg. Och han är den ende som är kvar på Mammas sida och timmen går så fort. Varför måste man alltid ha så bråttom när man träffar de gamla i släkten...?

Mannen framför mig är min mors lillebror och min fars lekkamrat och sedermera svåger.
Han är Morbror Allan. Bredvid honom sitter hans vän och säger, att hon mjölkade korna åt Jakobssons den kvällen mina föräldrar gifte sig. Hon heter Runa.
Det var nyårsafton 1944.

Tankarna tumlar runt.
Vad är nu och vad är då?
Vad leder till det som vi upplever nu?

Eller - händer allt i ett evigt nu..?