Jag slår mig ner med en tallrik gulaschsoppa i väntan på nästa flyg. SKUT-gruppen är på hemväg och mellanlandar några timmar i Wien. Jag sätter mig för mig själv och funderar på det jag sett och hört under dagarna. Jag har lärt mig mycket och fått många fina samtal med erfarna representanter för utlandskyrkan. Vi har diskuterat en hel del problem, och jag har ibland känt att stämningen har varit gnällig i gänget. Det finns en del missnöje, särskilt hos de äldre. Det är som om inget fungerar bra, utan att allt är fel. Jag har själv alltid trott att den här verksamheten fungerar väl. Gör den inte det?
Jag rör runt i min soppa och rotar runt i mina tankar, då en kvinna kommer och artigt frågar om hon kan slå sig ned. Jag hör att du är svensk säger hon, hur det nu hörs. Tänker jag så högt?
- Javisst säger jag.
Hon beställer också en soppa och börjar språka lite. Hon är en framgångsrik yrkeskvinna bosatt i Schweiz sen många år. Hon frågar vart jag är på väg. Jag berättar att jag präst och kommer från en SKUT-konferens på Cypern. Då får jag höra att hon sjunger i kör i svenska församlingen i Zurich. Vi börjar prata körsång och kommer på att vi har en massa gemensamma körbekanta hemma i Sverige. Vi får en riktigt trevlig mat- och pratstund. När vi skrapat ur det sista ur våra tallrikar och druckit ur vår öl, berättar hon att hennes son ska åka till Australien snart.
- Och vet du, när jag var inne på konsulatet i veckan, hittade jag den här. Hon böjer sig ner till sin handväska. Jag ska ge den till honom, man vet ju inte vad som kan hända där ute... Det tar upp ur sin väska är SKUT:s lilla gröna folder med adresserna till alla utlandskyrkor, bl.a. i Australien.
-Vad roligt att du hittade den, säger jag. Ja ge honom den innan han åker. Det är bra.
Och i mitt inre försvinner med ens alla frågor om vad vi håller på med i SKUT.
Det fungerar ju!
Sen är det dags för uppbrott. Vi betalar, byter visitkort, säger hej då. Jag önskar henne Guds välsignelse och sen skyndar vi åt var sitt håll. En människa som jag kanske aldrig kommer att träffa mer, men som kom i min väg idag och gav svar på mina frågor.
Tack Gud.
Underbart möte.
SvaraRaderaSen tänker jag lite att om man är i en organisation så ser man vad som fungerar och så ser man vad som inte fungerar. Och eftersom man helhjärtat brinner för det som organisationen står för så vill man att den ska vara Ännu Bättre.
Men då kom jag att tänka på familjen man lever i. Man kan stillsamt reta opp sig på en detalj som en annan i familjen gör och vägrar ändra. Man kan också känna rätt igenom sig att allt är bra. Om då någon kommer och påpekar att det finns ju den eller den detaljen som inte fungerar, så kan man säga "jo, visst, i och för sig, men ändå så är allt bra".
Sen finns det andra saker som man måste ha familjeråd om för att en radikal omorganisation skulle göra livet lite enklare.
Hm, det är svårt i en så stor organisation att få samma nivå på allas förväntningar. Det är också speciellt eftersom en organisation "är synlig" på ett annat sätt än en familj. "Vad ska folk säga?" är en mer adekvat fråga där än i familjen. Speciellt är det också att familjens ekonomi är familjens. Organisationens ekonomi har sin grund i andras plånböcker.