Först förvirring.
Det kan inte vara sant.
Sen - hur kan det vara sant?
Två döda tonåringar och en vuxen man.
Hur kan nån ha ihjäl dem?
Första ryktet: En klen forskare.
Just det.
Dom har alltså hittat mördaren. Det är säkert han. Förstår bara inte hur.
Andra misstanken: Är det ett hedersmord?
Tredje misstanken: Han var kanske inte ensam.
Och idag, medan polishelikoptern hovrar över mordkvarteret och gör oss alla nervösa:
En till anhållen. En man utanför stan.
Okey, mördaren var inte ensam.
Men varför? Nåt stämmer inte.
Så ikväll: En ung man gripen i Holmsunds hamn på väg ut ur landet.
Halvbror till de dräpta ungdomarna.
Hans pappa är den som anhållits tidigare under dagen.
Den unge mannen, 21 år gammal, erkänner morden.
Alla tre.
Att han dödat sina halvsyskon och deras pappa.
Förvirringen kvarstår.
Men samtidigt: okey, då har vi en mördare.
Ett trippelmord här i Härnösand...
Förfärligt.
Den vårvackra staden blir grå och isar till i en stillbild av ångest.
Människorna fryser fast på gatorna.
Men vad var motivet? Man dödar inte sina syskon, eller?
Frågorna hopar sig ju mer vi får veta.
Men tragiken tätnar framför allt kring den drabbade kvinnan.
Hennes äldste son är plötsligt den huvudmisstänkte.
Misstänkt för att ha dödat sina egna halvsyskon,
hans mammas barn.
Och som om det inte räcker har han tydligen dessutom mördat de två barnens pappa
som hade delad vårdnad om ungdomarna
och helt i sin ordning kom till mammans bostad för att hämta dem.
Det börjar med att hennes nuvarande man anhålls som skäligen misstänkt.
Och dagen slutar med att det är hennes egen förstfödde som är gärningsmannen.
Hennes nuvarande man, forskaren, släpps och återvänder till sin kvinna,
vars två yngsta barn är dödade av hennes äldste son.
Vad har den arma kvinnan kvar?
Vad har dom två kvar förutom varandra?
Allt är ju mosat, krossat, förstört.
I ett enda nu.
Kyrie eleison.
Kriste eleison.
Kyrie eleison.
All heder åt polisen.
Dom har jobbat effektivt och fort.
Fast ändå -
Det har hänt så himla nära.
Gud, förbarma dig!
Ofattbart--på alla nivåer, ur alla synvinklar... Ulla T
SvaraRaderaDu frågar vad hon har kvar...
SvaraRaderaSorgen. Rädslan. Alla minnen. Allt ouppklarat. Hatet. Kärleken. Livet.
Alltihop är kvar. Är det inte det som är så hemskt. Att allt blir kvar fast man kanske skulle önska att det försvann tillsammans med de som dött eller mördat.
Man får hoppas att mamman har människor hos sig som kan uppmuntra henne att andas. För det är väl allt man klarar av i allt detta. Och om några dar kanske hon kommer ihåg att andas själv. Och om några år....tja då kanske hon kommer ihåg att hon har ett leende.
SvaraRaderaJag kan inte att föreställa mig vad hon går igenom nu. Och jag törs inte försöka heller för då svimmar jag nog av rädslan.
Jag är ungefär där du är, comvidare. Tack för att du satte ord på det.
SvaraRadera