Har idag lyssnat till en Bishop Stephen från Church of England som höll ett entusiastiskt föredrag om bönens betydelse för en kyrka som vill vara i Guds mission. Han talade om bön i en hel timme. Underbart! Jesus prioriterade ibland att vara inför Gud i stillhet och bön i stället för att alltid hasta runt bland de många behövande människorna omkring honom. När lärjungarna kom till mästaren och sade att många människor kom för att söka honom, sade han till dem: Let's go somewhere else. Kom, vi drar. Vi går nån annanstans där vi får vara ifred.
Bishop Stephen sa att vi behöver göra mindre om det ska hända mer.
Vi behöver be mer om vi ska hinna mer.
Sanna ord.
Och dessutom från en biskop.
Vi behöver våra utlandskontakter, helt klart.
nu blir jag lite förvirrad
SvaraRaderaför jag har lärt mig (av en korp) att bön inte bara är att sitta ner och vara stilla.
Fast jag fattar det där med att gå undan i tystnaden och vara stilla. Det är klart att det måste vara kyrkans starkaste kort liksom. En plats där man inte måste ta ställning till en massa utan bara får rada upp livet som det är och låta den där guden få betrakta det medan man själv betraktar guden. På en plats där det är det man gör, skyddad från allt utanför.
Eller något i den stilen.
Om det var så i kyrkan skulle jag gärna gå dit.
Det där andra med bön, som jag har lärt mig, är att en människa som tror på en gud alltid ber. För att den människan alltid befinner sig i relation till sin gud. Och jag har förstått, att det är själva relationen som är bön.
Men det kanske bara är "korpreligion"?
Jag tror ju också på någon sorts gud som finns överallt. Och om jag tror att jag finns för att det är någon mening med det då söker jag väl efter den där meningen hela tiden. Och tänker att det kanske är bön det också. Själva sökandet.
Fast jag antar att det finns lika många tankar om bön som det finns människor. Alla man frågar har något att säga.
Speciellt dom som inte är så kyrkliga.
Jag tror du har rätt--bön kan vara olika, för olika tillfällen, olika sinnesstämningar, olika persontyper. En definition som jag tycker håller är att bön är hjärtats samtal med Gud. Och som vi vet så är många "samtal" vi har med varandra tystnad--kär, lugn tystnad tillsammans, ögon som söker den andre och undrar, armarna som kramar... Ibland är munnen med i samtalet, oftast klarar hjärtat relationen alldeles själv. Ulla T.
SvaraRadera