En dag med barnbarnen

Denna dag har jag fått sitta och hålla min månadsgamla sonson i famnen hemma i hans eget hem i Uppsala. Vi tittade länge på varandra. Och hans ögon sa att det var jobbigt i Göteborg, Farfar. Kan du förstå det..?
Månaden som gått var novembergrå av ovisshet för familjen och oss släktingar. Men nu känns det som en ljusare månad, och lille J är hemma och satsar helfokuserat på överlevnad. Han är mätt i högst en halvtimme, sedan vill han äta igen. Så modern vet att hon lever men har fått en ny lyster i blicken och låter honom äta allt vad han orkar. Snart är han uppe i födelsevikten igen.

Ute i på gården skymningen med storasyster E, treochetthalvtår, och kusinen T som är sex år med rullande rrr.
- Tror du jag kan gunga, Farfar, utmanar den lilla.
- Näe, det tror jag inte. Det är ju för mörkt nu för att gunga.
- Det kan jag visst det. Det är inte alls för mörkt för att gunga. Se bara!
- Ja ser man på. Du kan ju gunga fast det är nästan alldeles mörkt!
- Men titta på mig då, Morfar, bryter sexåringen in. Nu börjar min stora Klant-show alldeles strax. Och ni får titta på. Och så kliver han ner mot slänten och börjar under tokiga tjut rulla runt i snön nerför den lilla backen.
- Ja det var tokigt. Men kanske du och E skulle ta och bygga en snökoja tillsammans?
- Jaa, ropar båda och springer till plåtskåpet vid bron och hämtar ut spadar. Sedan bär dom snö från en hög till en annan i säkert tjugo minuter medan mina fötter sakta domnar och skrumpnar ihop i kylan.
- Man måste bära snö om det ska bli nån snökoja, visst Farfar?
- Ja det måste man. Utan snö blir det ingen snökoja.
- Mm. Det måste vara snö i snökojan... Mycke..

Sedan kommer pappa och hämtar sin dotter som ska in och äta middag. Och sexåringen och jag går tillsammans några kvarter bort till hans hem. På vägen passerar vi en blomsterhandel.
- Morfar, vi kanske skulle ta och köpa en blomma till din lilla dotter? Vad tror du om det?
- Jaa, kära T. Det låter som en bra idé att din mamma och min lilla dotter får en blomma när hon kommer hem.
Dottersonen stegar kavat in i affären och säger Hej vid disken.
- Hej, vad vill du ha, frågar en vänlig expedit.
- Jaa, jag skulle vilja köpa lite, säger han och ser sig omkring.
- Har du tänkt dig nåt särskilt?
- Ja vad var det vi sa, Morfar? Var det en sån här?
Morfar nickar.
- Ja en julstjärna är en väldigt fin blomma att ge till mamma, säger expediten. Och snart går vi därifrån med en Present Till Mamma, och visst får jag ge henne den, visst Morfar?
- Självklart.
Och när mamma kommer hem till lägenheten blir hon sååå glad!

Därefter kör jag och hämtar T:s storasyster på fritids. Där är det fullt krig uppe på en snöhög. Tioåringen E kämpar sig upp till toppen och slänger kompisar åt höger och vänster, killar som tjejer. Snart är hon herreman på täppan och utstöter ett riktigt Tarzanvrål, samtidigt som hon upptäcker mig.
- Jag ser dig, säger hon kort. Sedan fortsätter kampen, för kompisarna ger sig inte så lätt. Jag ler åt att se henne i stridens hetta. Den nya skolan verkar ha gjort henne gott.
Snart kommer hon snubblande ner ur snöhögen och säger Hej Morfar. Var är Åsa? Och sen kör vi hem till väntande middag. Jag lämnar henne vid porten och far och hämtar Åsa och vi handlar lite till barnen och far sedan upp till deras nya hem och får se deras rum och fikar och hör oss för om deras skola och så, och fikar och äter pepparkakor.
- Men ni hade ju med er presenter..?
- Javisst ja.
- Och jag har också fått en present säger mor L och tittar på blomman.
- Ja för den har jaag köpt, avslutar stolt hennes son.
Sen dyker han och systern ner i presentkassen.

Underbara ungar.