Gammalt ljus

Kvällspromenad med hunden.
Stjärnklart,
varmt, nära noll.

Bland tallarna där jag för någon vecka sen såg och mediterade över orionstjärnan Betelgeuse, blir jag varse Sirius. Den har jag inte sett ofta i vinter. Ja, ni får ursäkta, som den grubblare jag är fascineras jag enormt av stjärnhimlen.

Sirius, den är himlavalvets starkast lysande stjärna. Den ligger i Stora hundens stjärnbild och är från vårt håll endast synlig nära södra horisonten. Vid ekvatorn ligger Stora hunden i zenit ungefär. Här hos oss orkar hunden bara lyfta sitt huvud över horisonten. Resten gömmer sig därunder.

Sirius ligger ca 8 ljusår från oss. Så det ljus jag ser under min kvällspromenad
är ett gammalt ljus, från 2003 nånstans. I februari 2003 är jag ännu kyrkoherde i Högsjö men kommer att sluta snart för att börja en tjänst som stiftsadjunkt på stiftskansliet. Den här tisdagen övar jag med kyrkokören inför min sista gudstjänst i Högsjö. Den skall bli en musikgudstjänst med temat Hela världen sjunger.
Mitt under körövningen slungar stjärnan Sirius ur sig en massa ljusenergi åt alla håll. Med ljusets hastighet rusar denna energi genom rymden i åtta långa år. Och just ikväll råkar en glimt av det ljuset träffa min näthinna. Och jag blir varse stjärnan Sirius. Men det är inte själva stjärnan jag ser, det är ett åtta år gammalt ljus från den.

Alla mina åtta år som stiftsadjunkt ligger alltså i det ljus
som just nu rusar mellan mig och Sirius.
Sirius omspänner således hela min tid på stiftet.

Vilken tanke!