Igår föreslog en av mina bloggvänner att jag skulle skriva något om dopet, varför man ska döpa barn. Det var apropå att min dopdag inföll igår på påskdagen. Ja visst vill jag det. Men eftersom det här är en personlig blogg och inte en troslära eller teologisk text, så får det handla om mitt dop och vad det betyder för mig.
Jag döptes en månad gammal i vårt hem. Fortfarande döps de flesta inom Svenska kyrkan i späd ålder men numera sker del flesta dopen vid en dopgudstjänst i kyrkan. Jag var alltså så liten att jag inte kan minnas det. Men det gör ingenting, jag vet att det har skett och har sett kort från mitt dop. För mig betyder dopet att mina föräldrar i dopet ville tacka Gud för mig och liksom överlämna mig tillbaka till Gud och be om Guds välsignelse över mitt liv. Jag blev då inlemmad i Guds stora barnaskara och liksom "vattenstämplad" med namnet Kristen. Den vetskapen har följt mig under min uppväxt och mitt vuxenliv och gett en oerhört stark grundidentitet. Jag vet vem jag är och att jag är ett Guds barn.
Att jag döptes som barn beror helt på att mina föräldrar själva var döpta och kände att det var en viktig sak. För länge sen var det helt obligatoriskt i Sverige att döpa barnen. Först under 1900-talet fick vi religionsfrihet, och det var mycket på grund av folkrörelsernas kamp, t.ex. baptisterna som krävde att själva få bestämma när de ville döpas. Enligt den baptistiska dopsynen är det viktigt att man själv bestämmer sig för att bli kristen och sedan blir döpt. Jag har träffat många som sagt till mig att Jesus själv ju döptes som vuxen, alltså måste det vara det rätta. Men då blandar man ihop äpplen och päron. För Jesus döptes inte för att bli vare sig kristen eller jude. Han döptes inom judendomen som praktiserade rituella tvagningar som ett sätt att visa ånger och bot. Han blev inte upptagen i den judiska religiösa gemenskapen genom sitt dop i Jordanfloden utan genom sin omskärelse då han var åtta dagar gammal. Och jag blev upptagen i den kristna storfamiljen som vi kallar Kyrkan med stort K när jag döptes. Barndopet är alltså den kristna motsvarigheten till omskärelsen i det gamla förbundet. Det är därför jag själv känner att dopet är så identitetsmarkerande. Min mor födde mig till människa. Kyrkan födde mig genom dopet till kristen. Och vår kyrkas tro är att Gud i dopet sluter ett evigt giltigt förbund med det lilla barnet, eller för den delen även med den som döps först som konfirmand eller som vuxen.
Det tycker jag är stort och mycket bärande.
Förstår att det är viktigt för dig- om det har med din identitet att göra. Fast det känns lite otäckt också. Om det innebär att man liksom måste vara solidarisk med det kyrkan står för. Fast det är väl skillnad mellan det du menar vara Kyrkan med stort K och det som är en massa hus och som ofta används för maktmissbruk och så.
SvaraRaderaKul att du nappade på ämnet. Jag tycker nästan alltid att det du skriver är fina texter med sånt man ibland får stångas lite med för att du så tydligt har den där identiteten.