Skärtorsdagsmässa

Var går man in, undrar jag när jag närmar mig domkyrkan.
Ett präktigt gunnebostängsel spärrar vägen upp till kyrktrappan när jag är på väg till Skärtorsdagens mässa. Men så inser jag att vi nu har flyttat över till östra sidan, kor-sidan, för att långskeppet skall kunna restaureras det med. Med spänning söker jag mig runt kyrkan och ser Lasse S slinka in genom en dörr. Jag beslutar mig för att följa efter.
Kommer in i det som borde vara sakristian. Men där är inte någon sakristia längre. Dess ena vägg är öppnad ut mot kyrkorummet och utrymmet är fyllt med kyrkbänkar. En vägg är uppförd mellan koret och långskeppet, så det som många tror är Sveriges minsta domkyrka är nu helt säkert det. Vi ryms fast vi får tränga ihop oss. Utrymmet är inte optimalt planerat. Många ser dåligt. Både prästen och textläsaren skyms av en pelare.
Och ovant och provisoriskt och obekvämt känns alla förutsättningar.
Dessutom drar det från sakristiedörren.
Men så börjar mässan. Och jag glömmer var jag är och hur disharmonisk kyrkan känns.
Ett drama i tre akter tar sin början.

Lila.
Beredelsen, skriftermålet, bönen om förlåtelse.
Och här har jag gått och tyckt att jag minsann inte har så mycket att bekänna.
Men under den lila gudstjänsten öppnar sig något där inne,
och jag inser hur lite jag älskar Gud, hur perifer Jesus kan vara i mitt liv.
Och det känns plötsligt viktigt, kanske eftersom påsken och därmed Jesu lidande börjar nu.
Och där jag sitter minns jag biskop Tuulikkis skriftermål från ifjol nån gång.
Hon sa att syndabekännelsen är ett Barmhärtighetens sakrament.
Jag gillade formuleringen då.
Jag upplever något av den ikväll.

Vi sjunger 451, När över Kidrons bäck du går.
En fin efterföljelsepsalm på melodin Så går en dag än från vår tid.
Den kvällspsalmen var mina föräldrars kvällspsalm.
Mina tankar går till de längesedan döda och hur släkten följa släktens gång,
och att jag kanske får ett barnbarn till nu i påsk.
Det blir så stort alltsammans, så ljust.

Heliga texter läses.
Domkyrkokaplanen predikar insiktsfullt, balanserat och bibliskt om Judas (av alla arma människor). Litanian sjungs, denna gamla förbön för oss själva och våra kära och för hela världen. Bara såå underbar. Även den för mig tillbaka, till Högsjö kyrka under ungdomsåren, till Uppsala, Boden, Fredrika, Umeå, Luleå...
Allt knyts samman på något sätt, får mening och sammanhang.

Vitt.
Vi sjunger O Jesu än de dina du vill omkring dig se. Prästerna och diakonen byter om till vita stolor och en vit skrud till celebranten. Den underbara gamla nattvardspsalmen 70 har följt mig varje skärtorsdag så länge jag kan minnas.
Jesus mer och mer i centrum.

Vi prisar Gud som Helig. Fader, Son och Ande.
Bröd och vin välsignas.
Adoramus te Christe.
Han kommer till mig.
Ser mig i ögonen genom Cristinas och Anne-Maries ögon som ger mig brödet och vinet.
Adoramus te Christe.
Vi tillber dig Kristus, tillsammans med alla andra församlingar runt om i vårt land just nu,
och med hela den värlsvida kyrkan dygnet runt.
Hela tiden.
Vi tillber dig, Kristus.

Gud, låt fler människor känna hunger efter det som nattvarden ger.
All närhet.
Alla öppna dörrar.

Svart.
Jesus har instiftat nattvarden och tvättat lärjungarnas fötter.
Slavgörat visar vad äkta ödmjukhet och tjänarsinne är.
Sen mörknar det. Han tar oss med ut till Getsemane örtagård och sin ångestnatt.
Vill att vi skall vaka med honom där, hålla honom sällskap.
Altarljusen släcks och bärs bort. Altarduken likaså.
Nattvardskärlen bärs ut, belysningen släcks.
Psaltaren 22 läses, Jesu egen dödspsalm:
Min Gud, min Gud!! Varför har du övergivit mig??
Allt blir mörkt.
Vi lärjungar försöker hålla oss vakna, inte så lätt när man sitter där med jetlag i kroppen.

Och där slutar skärtorsdagsmässan.
I mörkaste mörkt, och svartaste svart.
Ibland är det så.

Och ändå -

Jag är
inte
ensam.