Efter en heldag i bil i Luleå känner jag mig som den värsta bilskollärare eller taxichaufför. Kan varenda rondell och har kollat runt i alla stadsdelar. Dvs jag visste det mesta sedan förut, har ju bott i Luleå i fem år. Men sedan min tid har staden begåvats med säkert ett tjog rondeller, stora som små som dyker upp när man minst anar det.
Jag är alltså här för att övningsköra med P, därav dagens ivriga bilkörande. Till mina ständiga kommentarer har han kryssat fram och tillbaka i innerstan, backat runt gathörn på Udden, kört ut till Gammelstad, parkerat på Storheden och vid Kvantum, you name it.
Sedan, som om det inte räckte, har jag själv kört runt i hela stan med syster U som följt med mig hit. Intresserad som hon är av allt och alla hakade hon på när jag ville visa henne alla ställen där jag varit under min tid i Luleå. Och var hustrun växte upp och bodde och jobbade etc, etc.
Och som om det inte räckte har jag varit runt till ett par svägerskor och svågrar ikväll och presenterat min syster, surrat och fikat.
Det är ett tufft program att vara bilskollärare i en stad som denna.
28 juni 2011
21 juni 2011
Grupper
Två roliga dagar har timat. På jobbet har jag suttit i viktiga möten inför nästa års stora medarbetarmöte. Dvs ett stort projekt som just nu drar igång.
Jag får härliga vibbar från det kreativa Världens fest-arbetet inför Åre 2007.
Och så två terminsavslutningar, igår kväll med domkyrkoförsamlingens internationella grupp och ikväll med volontärerna på Café Trädgårn.
Det är nåt visst med projektgrupper, arbetsgrupper, ansvarsgrupper. Grupper med en uppgift vill säga, som gör något visst ihop, sjunger i kör, spelar i orkester, eller som mina aktuella grupper: planlägger ett stort stiftsmöte, eller jobbar ideellt för den världsvida kyrkan eller för en viktig träffpunkt i vår stad.
Men sen, när alla har gått och pärmarna ställts på plats eller disken diskats, då är det gudomligt skönt med en stunds ensamhet. Bara vara tyst, ta en promenad, eller öva på mina Bachpreludier, bara jag. Eller som ikväll. Jag for och tvättade bilen, bara jag. Härligt.
Jag får härliga vibbar från det kreativa Världens fest-arbetet inför Åre 2007.
Och så två terminsavslutningar, igår kväll med domkyrkoförsamlingens internationella grupp och ikväll med volontärerna på Café Trädgårn.
Det är nåt visst med projektgrupper, arbetsgrupper, ansvarsgrupper. Grupper med en uppgift vill säga, som gör något visst ihop, sjunger i kör, spelar i orkester, eller som mina aktuella grupper: planlägger ett stort stiftsmöte, eller jobbar ideellt för den världsvida kyrkan eller för en viktig träffpunkt i vår stad.
Men sen, när alla har gått och pärmarna ställts på plats eller disken diskats, då är det gudomligt skönt med en stunds ensamhet. Bara vara tyst, ta en promenad, eller öva på mina Bachpreludier, bara jag. Eller som ikväll. Jag for och tvättade bilen, bara jag. Härligt.
19 juni 2011
Gud vem är du?
Det är Heliga trefaldighets dag idag.
Treenighetens söndag, en söndag som inte handlar om oss,
utan som helt handlar om Gud, vem Gud är.
Kan jag alls säga något om Gud, kan jag veta vem Gud är?
Genom naturen kan jag kanske få en aning om en högre makt.
Och genom Bibelns berättelser om Jesus kan jag se mer, förstå närmare Guds vilja och gåva.
Men det är så lätt att vi präster beskriver Gudomen som en triangel med tre sidor.
Eller en person med tre roller, typ jag är en son, en far och en präst.
Men min känsla av Gud vill inte nöja sig med såna konfirmationsmässiga förklaringar.
Jag vill längre,
djupare,
tystare.
Lyssna,
uppleva,
ta emot.
Där nere, där inne och framme,
där bröd och vin räcks mig även efter en halvdålig predikan,
möter jag en verklighet, en Verklig som ger mig livet.
Där nere och där inne
vet jag inte längre om Gud är tre eller en.
Och det bryr mig inte heller.
Där, i meditationen efter nattvarden möter mig en Gud
som är mycket mer än en triangel, tre i en och en i tre.
Där välsignar mig en Gud som inte ryms inom mänskliga bilder och roller.
Om jag skulle beskriva Gudomen som jag upplever den,
skulle jag inte beskriva alls,
för varje beskrivning, varje utsaga vore en förnekelse.
Men idag kände jag att om jag skulle beskriva Gud, om vill säga,
så skulle jag vilja beskriva Gud som en hon,
som en mor ur vilken alla andra gudsbilder har kommit.
Och som aldrig lämnar sitt barn med blicken.
Treenighetens söndag, en söndag som inte handlar om oss,
utan som helt handlar om Gud, vem Gud är.
Kan jag alls säga något om Gud, kan jag veta vem Gud är?
Genom naturen kan jag kanske få en aning om en högre makt.
Och genom Bibelns berättelser om Jesus kan jag se mer, förstå närmare Guds vilja och gåva.
Men det är så lätt att vi präster beskriver Gudomen som en triangel med tre sidor.
Eller en person med tre roller, typ jag är en son, en far och en präst.
Men min känsla av Gud vill inte nöja sig med såna konfirmationsmässiga förklaringar.
Jag vill längre,
djupare,
tystare.
Lyssna,
uppleva,
ta emot.
Där nere, där inne och framme,
där bröd och vin räcks mig även efter en halvdålig predikan,
möter jag en verklighet, en Verklig som ger mig livet.
Där nere och där inne
vet jag inte längre om Gud är tre eller en.
Och det bryr mig inte heller.
Där, i meditationen efter nattvarden möter mig en Gud
som är mycket mer än en triangel, tre i en och en i tre.
Där välsignar mig en Gud som inte ryms inom mänskliga bilder och roller.
Om jag skulle beskriva Gudomen som jag upplever den,
skulle jag inte beskriva alls,
för varje beskrivning, varje utsaga vore en förnekelse.
Men idag kände jag att om jag skulle beskriva Gud, om vill säga,
så skulle jag vilja beskriva Gud som en hon,
som en mor ur vilken alla andra gudsbilder har kommit.
Och som aldrig lämnar sitt barn med blicken.
16 juni 2011
Pingsten och språken
Pingsten är språkens helg alltsedan lärjungarna på den första pingstdagen prisade Gud i tungor på en mängd språk. Berättelsen finns i Apostlagärningarna, kap 2.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.
Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.
En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."
En riktig pingstvision må jag säga.
För två generationer sedan var vårt land tämligen språkhomogent. Alla talade svenska, och de som kom hit förväntades snabbt gå över till "ärans och hjältarnas språk". Under åren har Svenska för invandrare funnits som redskap för att underlätta för nya svenskar att lära sig vårt svåra språk. Men jag minns också en tid då hemspråksundervisningens språkkurs Merhaba blev en självklarhet i vårt TV-utbud. Idag har vi ett mångfaldssamhälle och inser att många svenskar aldrig kommer att lära sig svenska.
Flerspråkigheten är ett ämne som också lyfts fram i biskop Tuulikkis herdabrev. Själv en invandrad finländare känner hon varmt för de här frågorna. Kapitlet inleds med ett intressant personligt vittnesbörd om hennes eget möte med den sverige-finska språk- och kulturproblematiken. Under den tid som flutit har Sverige förändras, så även kyrkan. Idag skall varje församling ha en beredskap för att betjäna sina församlingsbor även på andra språk än svenska. För Härnösands stifts räkning handlar det främst om teckenspråk, samiska och finska.
Biskopen refererar några gånger till den kyrkliga utredningen "En flerspråkig kyrka", vars grundsyn är att "Evangeliet om Jesus Kristus går över alla gränser - språkliga, kulturella och nationella. Svenska kyrkan har i flera hundra år firat gudstjänst på flera språk. Mångfalden av språk, kulturer och traditioner är en rikedom att ta tillvara i Svenska kyrkan." Utredningen förordar en Strukturell pluralism, som om jag förstår det rätt innebär att kyrkan förväntas införliva de olika språkliga uttrycken i sitt grunttänk. Alltså att de olika språkgrupperna måste ges plats i församlingslivet och betraktas som en likvärdig del av församlingens verksamhet. (Ungefär som vi skall tänka om EFS, tänker jag.) Biskopen förordar utredningens förslag att vi borde använda termen inkludera i ställer för integrera. Inkludera de olika språken i vårt kyrkoliv i stället för att tänka folkgruppsmässigt att den och den folkgruppen behöver integreras i kyrkan. Genom att inkludera visas en öppenhet som erkänner och erbjuder plats. Målet verkar inte vara att göra alla till en viss sorts kyrkokristna utan att också acceptera som svenskt och svenskkyrkligt det som inte låter svenskt eller ser svenskt ut.
En flerspråkig kyrka, det betyder vad jag förstår att Svenska kyrkan måste få vara en kyrka på flera språk. När jag tänker efter inser jag hur lätt det är att fastna i svenskhetstänkandet. Att svenskt i det här fallet är det som låter som svenska språket. Här pekar biskop Tuulikki på en central punkt i det kristna budskapet. Att kyrkan med stort K inte alls är svensk utan världsvid och gränsöverskridande. "Vi är en liten gren i Kristusträdet, en Härnösandsfilial i den världsvida kyrkan."
En riktig pingstvision må jag säga.
14 juni 2011
Motig tisdag
Har kämpat mig upp till tisdag nu,
i en stad helt grå och kall och våt.
Borta är förra veckans eufori över Sommaren och Värmen och Skönheten och Fåglarna.
Gråväre ä tebaks.
Och vad ska man ersätta söndagens vigningsmässa med,
något som väger upp åtminstone litegrann?
Kansliet kändes lite avslaget igår,
och fortfarande lite slitet idag.
Alla sitter där och saknar förra veckan.
Och/eller räknar dagar och timmar till semestern.
Åtminstone jag.
Tur att jag har våra fikastunder. Dom lyser upp.
Däremellan sitter jag och kurar vid min dator och fattar inte.
Semesterkänslan vill inte gå över..!
Hur ska jag kunna åstadkomma nåt vettigt,
när kropp och själ bara vill ut i denna ljuva sommartid..?
Men timmarna flyger ändå iväg, och dagen slutar vid ca femtom mail i båda riktingarna,
några telefonsamtal, många skratt, ett berörande samtal med rumsgrannen,
två sidor verksamhetsplaner för nästa år, och ett så gott som tomt skrivbord.
Allt för att förtränga
att
Den blomstertid nu kommer...
i en stad helt grå och kall och våt.
Borta är förra veckans eufori över Sommaren och Värmen och Skönheten och Fåglarna.
Gråväre ä tebaks.
Och vad ska man ersätta söndagens vigningsmässa med,
något som väger upp åtminstone litegrann?
Kansliet kändes lite avslaget igår,
och fortfarande lite slitet idag.
Alla sitter där och saknar förra veckan.
Och/eller räknar dagar och timmar till semestern.
Åtminstone jag.
Tur att jag har våra fikastunder. Dom lyser upp.
Däremellan sitter jag och kurar vid min dator och fattar inte.
Semesterkänslan vill inte gå över..!
Hur ska jag kunna åstadkomma nåt vettigt,
när kropp och själ bara vill ut i denna ljuva sommartid..?
Men timmarna flyger ändå iväg, och dagen slutar vid ca femtom mail i båda riktingarna,
några telefonsamtal, många skratt, ett berörande samtal med rumsgrannen,
två sidor verksamhetsplaner för nästa år, och ett så gott som tomt skrivbord.
Allt för att förtränga
att
Den blomstertid nu kommer...
13 juni 2011
Biskopen och sexfrågorna
Sexualiteten får ett eget kapitel i biskop Tuulikkis herdabrev till Härnösands stift.
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."
Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.
Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"
Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.
Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.
Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.
På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.
Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?
Hon dristar sig att ta upp detta svåra ämne trots att hon anar att man inte kan göra det utan att beröra sin egen sexualitet. Men det bjuder hon på och gör det på ett sätt som är både öppet, personligt och avgränsat.
"Min egen gudsrelation har fungerat allra bäst när jag själv har haft både ett tillfredställande böne- och sexliv."
Herdabrevet ställer frågan varför kyrkorna alltid trott sig veta bäst angående sex och samlevnad. "Det är märkligt att kyrkorna har profilerat sig så starkt på detta område, som de vet så lite om." Och hon nämner "Bjästafallet" som ett exempel på att kyrkan behöver mer kunskap och även lära sig samtala om sexualitet.
Könet på präster och biskopar och deras sexuella läggning är tydligen väldigt viktiga ekumeniska frågor idag, säger biskopen lite ironikt. "Finns det inget viktigare i en värld som håller på att kantra av egoism och känslolöshet?"
Och sedan höjer hon rösten:
"Om man nu nödvändigtvis måste hålla sig till frågorna kring sex, borde inte frågorna om människohandel, prostitution, sexuellt våld, kvinnlig könsstympning, patriarkla strukturer med hedersvåld och utnyttjandet av barn ligga närmare till hands?"
Om Ecce homo-debatten säger biskopen: "Homosexualitet handlar inte i första hand om sex utan om kärlek. Människorna med homosexuell inriktning är inte mer sexualiserade än alla vi andra. Mitt engagemang handlade mycket om minoriteternas rättigheter överhuvudtaget."
Sånt behöver sägas.
Sedan berör hon det sexualiserade våldet. Det finns mitt ibland oss, också bland våra högmässobesökare, bland barn i våra förskolor och barntimmar. Och eftersom barnen står under Guds särskilda omsorg, skall vi i kyrkan särskilt satsa resurser för att värna dem.
Ett stort problem i många fattiga länder är kvinnlig könsstympning. Det är exempel på patriarkala maktstrukturer, liksom påtvingade äktenskap, och biskopen frågar sig om vår kyrkas missionärer gjort vad de kunnat för att förkunna frihet för dessa förtryckta kvinnor.
På område efter område i herdabrevet lyfter biskopen upp stora och viktiga etiska frågor och tycker till om dem. Modigt tänker jag, hur många manliga kollegor skulle våga sig på detta konststycke? Samtidigt saknar jag fördjupningen, diskussionen. Sexkapitlet blir i all sin koncentration närmast snuttifierat. Eller kalla det möjligen för en injektion, ett sätt att visa på några angelägna fördjupningsämnen inom kyrkan. Även på sexualitetens område vill biskopen uppenbarligen fördriva en rädsla, den rädsla som den kuvade hyser för sin makthavare och som skapar tabun och tystnad, förtryck och våld.
Men jag har svårt för att hålla med om att "All kärlek är bra kärlek".
Så enkelt tror jag inte att det kan sägas. Det är så lätt att kalla ett förälskelsens rus för kärlek. Vad är det för mänsklig kärlek som alltid är bra, biskopen? Är det när två människor dras till varandra, alltså passionen, är det inte snarare när de vill ge allt och hela livet till varandra?
Kärlek är förvisso passion, men all passion är kanske inte kärlek?
12 juni 2011
Domkyrka för en dag
Idag skulle man ha varit jämte.
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.
Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.
Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.
En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.
Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.
Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!
Välkomna skall ni vara!
Det var en festhögmässa som skall genljuda länge runt Storsjön.
Dom t.o.m. sjöng Jämtlandssången som processionsmusik ut ur kyrkan.
Jämtlandsmetropolen var stiftsstad för en dag, med domkyrka och biskop och allt.
Härnösands domkyrka är stängd för ombyggnad.
Men det gick lika bra med Stora kyrkan i Östersund.
Staden log sitt varmaste tjugofem-graders leende under solen.
Frösön kikade över sjön, redan i midsommarstämning.
Oviksfjällen vilade värdigt och låtsades vara ointresserad av begivenheterna.
En stor skara med biskop Tuulikki längst bak tågade in.
Fem av dem fick idag uppleva ett av livets allra största ögonblick.
Vigdes till präster eller diakoner av stiftets biskop.
Inne i kyrkan kändes det.
Ute på kyrkbacken kändes det.
Att det var pingstdagen idag.
Östersunds domkyrkoförsamling gladde sig.
Guds stora världsvida kyrka gladde sig.
Fem nya arbetare i vingården!
Välkomna skall ni vara!
09 juni 2011
Den blomstertid
Syrenerna blommar.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.
Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.
Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.
I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.
Rönnarna blommar.
Studenterna blommar.
Äntligen sommar.
Högsommarvarmt i juni.
Skönt i sjön.
Lövsångarens kära långa sommarberättelse.
Flugsnapparens lite stressade pladder.
Och sist på kvällen koltrastens summerande meditation.
I mitt inre spelar Högsjö ungdomsorkester
Sommar av Sven Sköld.
Tack.
08 juni 2011
Låt oss tala om döden
Under de senaste dagarna har jag tänkt mer än vanligt på döden. Kanske på grund av alla dödsolyckor som hänt under den gångna långhelgen, kanske för att några människor jag känner bär på svåra sjukdomar eller har det mycket tungt i sina liv. Men ändå mest på grund av det som skrivits om en ung man som förra året begick självmord framför sin webbkamera så att vem som helst kunde se hur han hängde sig. Han var både varnad och påhejad genom inlägg på sajten Flashback, en del oerhört kalla, oberörda. Killens öde och självvalda livsslut blev med ens offentligt och slungades ut till oss andra att förhålla oss till.
Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.
Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.
Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?
De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.
Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?
Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.
Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.
Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:
Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.
Låt oss tala om döden.
Så heter ett avsnitt av biskop Tuulikki Koivunen Bylunds herdabrev till Härnösands stift. Där behandlas just det självvalda livsslutet, framför allt vid obotliga sjukdomar. Det är ett ämne som man inte gärna talar om, som är tabu. Kyrkans hållning har traditionellt varit att det är Gud som skall råda över liv och död. Det är fel att ta en annan människas liv. Och självspillingar dömdes hårt av präster och samhälle förr i tiden. Riktigt gammalt tillbaka fick de inte ens begravas i vigd jord. För de hade begått den allra svåraste synden, menade man.
Jag har själv mycket svårt att se något kristligt i en sån dömande hållning. Biskopen tar inte upp hela denna stora fråga i sitt herdabrev utan begränsar sig till de etiska överväganden som den palliativa vården ställs inför vid utdragna obotliga sjukdomar.
Biskopen listar några vanliga frågeställningar som läkarkåren står inför:
När är det rätt att avstå från att inleda livsuppehållande behandling?
När är det rätt att avbryta en livsuppehållande behandling?
När bör man erbjuda en patient att bli nedsövd under sina sista timmar?
Kan det vara rätt att erbjuda en svårt sjuk människa läkemedel så att hon kan ta sitt liv?
Kan det vara rätt av en läkare att aktivt medverka till ett självvalt livsslut?
De tre första frågorna kan enligt biskopen behandlas inom rådande regelverk. Däremot blir det svårare med de två sista. Biskopen känner tvekan inför aktiv dödshjälp men öppnar för möjligheten till förskrivning av läkemedel för att en patient skall ha ett val om det blir för outhärdligt. Hon beskriver sin utgångspunkt som den humanistiska människosynen, att människan är subjekt i sitt eget liv och har rätt till sin värdighet också inför livets slut.
Med stor personlig öppenhet (Hon berättar t.ex. om sin egen sjukdom) leder biskop Tuulikki läsaren in i dessa svåra frågor och visar på trons trygghet mitt i de etiska våndorna: ”Vi måste våga tala om döden. Döden uppfattas ofta som något skrämmande och tabubelagt. Vi i kyrkan som inte tror på någon slutgiltig död borde ha frimodighet att kunna tala om den. I synnerhet när vi fortfarande begraver de allra flesta svenskarna och har en viss kompetens på området.”
Jag upplever detta avsnitt av herdabrevet som ett smalt inlägg i en jättevid fråga, självmordet. Har människan rätt till sitt eget liv? Måste det i alla lägen vara Gud som avgör när vi skall dö? Hur visar vi barmhärtighet i livets slut? Hur tänker biskopen där?
Jag vet inte. Jag har inte svaret på självmordets gåta. Men samtalet behövs, inte bara om den palliativa vården utan om det självvalda livsslutet i allmänhet. Här menar jag, har vårt stift fått en god och stark utgångspunkt i biskopens motto:
Kärleken fördriver rädslan.
Kanske är det så:
Där vi låter kärleksbudet leda oss, där finner vi lösningar.
Där vi klamrar oss fast vid regelverk, lagar och bud, där blir det låst och hårt.
Där fördriver rädslan i stället kärleken.
Just nu tänker jag på alla dem som i helgen led trafikdöden eller inte orkat leva längre, och på dem som just nu är döende. Men mina tankar går särskilt till den arme pojken som i höstas tog sitt liv framför webbkameran, jag ber för dem, och hela kyrkan ber för dem den urgamla bönen:
Giv dem o Herre den eviga friden och låt ditt eviga ljus lysa för dem.
02 juni 2011
Biskop Tuulikkis herdabrev
Biskop Tuulikki Koivunen Bylund ”släppte” under våren sitt herdabrev till Härnösands stift. Ja, hon hade t.o.m. ett litet releaseparty kring utgivningen, okonventionell och PR-medveten som hon är. Jag har tänkt ta upp några tankar i hennes herdabrev i ett par blogginlägg.
Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.
Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.
I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?
Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.
Först – om första intrycket.
Herdabrevet är en mycket vacker och tilltalande skrift i ett mjukt och nästan kvadratiskt format. Skaffa boken från Härnösands stift, läs, titta och njut. Text och bild bildar en spännande helhet som för mina tankar till upplägget av Stora boken om kristen tro. Bildvalet är excellent, proffsigt och samtidigt mycket personligt.
Herdabrevet är uppbyggt kring biskop Tuulikkis valspråk: Charitas foras mittit timorem. Kärleken fördriver rädslan. Som gammal gymnasielatinare har jag några frågetecken, t.ex. beträffande stavningen av Kärleken, Charitas som är ett avsteg från det klassiska latinets caritas. En annan fråga är varför en biskops valspråk överhuvudtaget måste vara på latin. Kanske det är så att biskopar som har disputerat gärna väljer valspråk på lärde mäns språk. En signal så god som någon. Själv upplever jag tyvärr latinet som ett förnämt och effektivt sätt att exkludera de människor som man vill nå med sitt motto. I bästa fall kan det kanske bli en spännande rebus som lockar till frågor och samtal.
Biskopen skriver om sitt val av valspråk, att hon som ny präst fick rådet att aldrig använda ordet kärlek. Det är liksom för stort och svårt ord. Och visst – ett valspråk om kärleken skulle kunna kännas som ett omöjligt Storord. Men efter att ha läst boken några gånger känner jag att den kärlek som behandlas i herdabrevet hela tiden landar i något konkret och angeläget. I biskop Tuulikkis tappning svävar kärleken aldrig som ett Storord under kyrkovalven. Den har med oss och vår sårbarhet, medkänsla och solidaritet att göra.
I de inledande kapitlen behandlas motsatsparen kärlek och svaghet och kärlek och rädsla. ”Sårbarheten är en av kärlekens viktigaste beståndsdelar… Kristus hjälper oss inte genom sin allmakt, inte genom att vara oss ”en väldig borg”, som det sjungs i en traditionell psalm. Utan han hjälper oss genom sin svaghet och sina lidanden. Först när vi själva hamnat i förtvivlan kan vi ana kraften i Guds svaghet.”
Det här känns för mig som en god inkarnationell teologi. Också Gud vet vad utsatthet och lidande är. Den lidande Kristus är med mig i mina lidanden och svårigheter med löftet att hjälpa mig igenom. Guds kärlek är alltså lidande, men också lidelse, alltså allt som ryms i ordet passion. Och här menar troligen biskopen att även den helt vanliga mänskliga kärleken är ett fönster mot Gud. Hon skärper samtidigt till kärleksbegreppet: Gud är inte kärleksfull, Gud är mer än så. Gud är själva kärleken och kärleken är Gud.
Någonstans här får jag trots det ovan sagda en liten känsla av att kärlek blir ett svårhanterligt storord. Det låter bra och vackert, men hur skall jag som en vanlig människa förstå det?
Alltnog, sedan tar biskopen upp rädslan som en i grund och botten positiv kraft som skyddar oss från faror. Men den rädsla som börjar styra våra liv blir destruktiv. ”Rädslan massakrerar mänskliga relationer, den startar krig, gräver hål i själen. Det finns en neråtgående spiral från kärlek till fruktan.” Hon påminner om Bibelns vanligaste uppmaning: Var inte rädd. Det är som om hon vill säga som Sara Lidman och min författande dotter ibland: Lev!!
Dvs våga leva! Trots sårbarheten och rädslorna. För det är i våra mänskliga relationer som Kärleken med stort K skall synas, höras och kännas. Älska Gud kan man bara göra i närhet till andra människor. Biskopen skriver: ”Luther skrev om att Gud har sagt till människorna: Människa, jag är alltför hög för dig, som du inte kan fatta. Jag har gett mig själv till dig i din nästa; älska henne, så älskar du mig.”
Som sagt, biskopens kärleksvalspråk har trots sitt latin med våra liv här och nu att göra. Det utmanar.