Härnösands dag idag

Idag skedde det äntligen.
En stor församling var på plats långt innan det började.
Sångare och musiker likaså.
Och Sveriges television var med.
Första söndagen i advent i Härnösands domkyrka.

Domkyrkan återöppnades efter ett drygt år av om- och tillbyggnadsarbeten.
Under resans gång har församlingen firat sina gudstjänster i halva kyrkorummet,
först i långskeppet, alltså västra delen, medan arbetena pågick i öster.
Sedan tvärtom. Under våren och sommaren har vi trängt ihop oss i koret.
Men icke idag. Idag kunde en lång procession tåga in hela vägen fram till det nya centraltaret som nu fått en bordsskiva av glas.
Mycket annat var också nytt. Bänkarna var ombyggda och bekvämare. Koret är höjt 9 cm, och kören har fått permanenta stolar längst framme i öster under altaruppsatsen.

En riktig församlings- och stiftshögtid således. Av kommunalrådets tal efteråt att döma var det en stor dag för hela Härnösand, vars historiska utveckling i hög grad har formats av den kyrkliga närvaron.

Såja. Det var den objektiva delen. Nu till mina egna intryck.

Om gudstjänsten gav församlingen och TV-församlingen något så är jag glad. Men för mig i alla fall kändes det väldigt hårt detaljstyrt. Varje sekund var räknad i förväg. Vi hade "hållit" gudstjänsten två gånger redan när direktsändningen började. En gång igår då vi var i kyrkan i fyra timmar. Och en gång i morse kl 8 då det var genrep. Hur spontant blir det på en skala?
Dock fascineras jag av det logistiska i en direktsändning. Att det går att få ihop den så att alla hundra vet vad de ska göra och gör det när dom ska göra det utan att sabba de dyra femtioåtta minuterna som vi har på oss. Jag menar, mycket ska rymmas där. Traditionen ska ha sitt, förnyelsen sitt, musikern ska ha sin del av kakan och präst och biskop sin del. Församlingen har sina förväntningar, stiftet sina och TV-tittarna sina. Allt ska klaffa, ingen tveksamhet får råda, och det går bara genom övning. Kamerakillarna måste veta precis när och vart de ska rikta sina kameror. Och i bussen bakom kyrkan var högkvarteret med bildprocucenten som koordinerade det hela.
En TV-sändning är ett mästarprov i samordningens konst.

Det var mycket körsång, lite väl mycket, säger jag fast jag själv sjöng i kören. Kyrkans förbön som är en mycket viktig del av varje gudstjänst fick tyvärr kortas ner av tidsskäl. Vidare rymde gudstjänsten texter, adventspsalmer och predikan. En oerhört duktig och kraftfull sopransolist kulade i början av Gläd dig du Kristi brud, så att jag och troligen fler med mig fick ståpäls.
En annan sak som berörde mig var den stora teckenspråkiga närvaron. Längst fram på norra sidan satt ett gäng döva som som tillsammans med sin präst Johan Selin deltog med liv och lust i sånger och läsningar. Deras hosianna kan inte uttryckas bättre. Händerna i luften!

Ljust och fräscht verkade vara ämnet för dagens predikan. Biskop Tuulikki talade både över domkyrkans historia och dess ombyggnad, och kontrasterade kyrkorummets ljusa karaktär med mörkret i form av den ohämmande vapentillgången i världen.
En och annan tycker säkert att kyrkan inte borde lägga sig i sådana politiska frågor. Men om nu dagen handlar om en vapenlös fredskonung som rider in på en arbetsåsna, och inte på en krigares springare eller på en härskares bärstol, då handlar hela vår religion om vanliga människors vardag och om den verklighet vi lever i, och inte om fromma önskedrömmar, alltså inte bara om andliga, hinsides ting. Det här behövde nog sägas av kyrkan.

Som körsångare har det varit en glädje att få sjunga kyrkomusik komponerad av vår egen domkyrkoorganist Fredrik Sixten. Han torde vara vårt lands allra främste kyrklige tonsättare f.n. Min absoluta favorit var Domus domini, hans tonsättning av biskop Jonas Jonsons fantastiska text. Den handlar om var Herrens hus finns. Domus betyder hem, dominus är herre på latin. Var har Gud sitt hem idag? Jag vill hänvisa till mitt blogginlägg den 9/11, där hela texten finns återgiven. Den är värd allt från en enkel bibelstudiecirkel till en doktorsavhandling i teologi. Och i Fredrik Sixtens tonspråk har texten fått ett genialt och mycket berörande uttryck.

Gudstjänsten var också ekumenisk, fast det kanske inte märktes för den som inte visste det. Episteltexten lästes av Härnösands missionsförsamlings ordförande, och evangelieboken bars av en representant för EFS missionsförening i staden. Och bland hedersgästerna återfanns en prost från vårt grannstift i väster, Nidaros bispedömme.
Fina och viktiga signalelement. Tack för det, domprosten och biskopen!

In alles, med pompa och ståt har domkyrkan nu öppnats igen.
Men vilken tur att inte varje söndag är som denna. Det skulle vi inte orka med.
Vi behöver också enkla, människonära stunder av tillbedjan och sökande, om adventskonungen alls skall kunna komma till tals med oss blyga och tröga vardagssvenskar. Därför ser jag fram emot att de två sidokoren blir färdigställda, där mer vardagliga och familjära gudstjänster och andakter kan få sin rätta plats i katedralen.

I morgon återutsänds gudstjänsten på SVT. Och sen får vi hoppas att den läggs ut på SVT-play. Det vore roligt. Så att vi får se hur det kunde upplevas på håll, allt det här som för oss medverkande tedde sig lite plottrigt och sönderrepeterat.

Dagen fick sin höjdpunkt kl 15, då stadens köpmän saluterade med ett väldigt julskyltningsfyrverkeri över Nattviken. När jag stod där med min hustru vid min sida, kändes det på något sätt som nyårsafton. Tills jag kom på det. Det är ju nyår, kyrkans nyår, då alla heliga berättelser börjar om från början och vi än ett år får höra om den Gud som själv blir människa för att vi skall bli som Gud.