En lampa i golvet

Den är ursnygg.
Den är troligen väldigt gammal.
Fönsterlampan.

Ser ut som en fotogenlampa med ett smalt eldrör i glas
och runt det en sirligt slipad liten lampskärmskupa i glas.
Eldröret sticker upp ur lampskärmen som på en riktig fotogenlampa.
Men det är en elektrisk lampa.
Mässingfoten är liten och smal, nästan som om den inte vill synas alls.
En mycket vacker lampa.
Skitsnygg helt enkelt.

Varför får den inte stå där den står, i fönstret?
Varför sätter jag den på stolen nära sängen..!?

Jag har beundrat den länge, varje gång vi hälsat på.
Men aldrig förut har jag lyft ner den till kvällslampa vid gästsängen.

Idag på morgonen när vi stiger upp,
böjer jag mig ned vid sänggaveln för att rulla in extrasängen under bäddsoffan.

Hör ett förfärligt ljud,
samtidigt som jag blir varse att jag knuffat till något.

Något ramlar bakom mig.
Glas klirrar.

Herregud, lampan!
Hinner inte ens sno runt med handen.

Ett kras hörs.

Ett.
Kras.
Hörs.

Och tiden stannar.

Eldröret bryts tvärt av
när det når golvet.

Därefter ett klingande kras
och lampskärmen spräcks,

inte itu,
utan
säkert
i
tjugo
sju
bitar.

Ljudet ekar flera minuter
mellan våra ögon.

Kraschen upprepas sedan om och om igen hela dagen.
Reprisen spelas upp i slow motion så att man ska kunna se alla detaljerna.
Och kommentatorernas dom är hård.

Lampan som lyst så länge
är inte längre.

Så vacker -
så oersättlig.