Ibland har jag bara världens bästa jobb!
Just nu förunnas det mig att tillsammans med vår stiftspedagog leda en kurs som har visat sig bli såå rolig. Den heter Växtplats och är en grundkurs i vad Svenska kyrkan är, tror och gör. Den riktar sig till dem i stiftets församlingar som är nya i gamet så att säga, (säger man kanske rookies numera?) Alltså en kurs för nyanställda utan kyrklig utbildning, eller nya förtroendevalda och nya ideella medarbetare. Vi har en grupp på nitton vetgiriga, frågvisa och mycket intresserade män och kvinnor i varierande åldrar.
Den här dagen började med att gruppen deltog i domkyrkans morgonmässa. Sen har det handlat om varför vi gör si och så i kyrkan, vad kyrkliga symboler betyder,varför vi firar gudstjänst och vad som gör en gudstjänst till en bra upplevelse. Vi har hört om kyrkans diakoniuppdrag och har besökt domkyrkoförsamlingens och kommunens gemensamma outreach-projekt, den drogfria och mångkulturella mötesplatsen Café Trädgårn. Och ikväll har vi haft en sångstund och sjungit önskepsalmer, och vi ledare har berättat om hur vi kom till en kristen tro och hur den tron har utvecklats under åren.
En mycket intensiv dag, så nu är man rätt så mör. Men tacksam.
25 januari 2012
18 januari 2012
Omskärelse
Jag gillar inte tanken på omskärelse av späda gossebarn, men det blir svårt att förbjuda det.
På senaste tiden har en livlig, för att inte säga het debatt pågått i SvD och DN kring omskärelse av pojkar. Det startade med ett argt inlägg av bl.a. Christer Sturmark, som i sin iver att göra samhället kliniskt rent från allt som luktar religion kräver att omskärelse av pojkar ska förbjudas i Sverige.En präst skrev också under inlägget, förhoppningsvis då med motiveringen att barnets rätt måste gå före religiösa påbud.
Mycket kan sägas om debatten men jag är inte mannen att sammanfatta den. Själv förstår jag inte hur föräldrar kan vilja omskära ett litet gossebarn bara för att det anbefalls i en religiös urkund. Det är ju mycket annat anbefallt som har omtolkats genom tiderna. Varför inte denna sed? Men om än judarna och muslimerna håller fast vid seden, och det finns rätt speciella skäl till det, varför gör hela USA det som är präglat av en kristen diskurs? Den vinklingen har inte ännu uppmärksammats i debatten.
Problematiken är komplex. Å ena sidan har föräldrar rätt att ge sina barn en kulturell och religiös identitet. Å andra sidan finns varje barns rätt till personlig integritet. Här stöter det ena etiska imperativet ihop med ett annat. Och då blir det svårt. Jag tycker i princip att endast medicinskt motiverade ingrepp borde få utföras på barn. Pojkar som flickor.
På senaste tiden har en livlig, för att inte säga het debatt pågått i SvD och DN kring omskärelse av pojkar. Det startade med ett argt inlägg av bl.a. Christer Sturmark, som i sin iver att göra samhället kliniskt rent från allt som luktar religion kräver att omskärelse av pojkar ska förbjudas i Sverige.En präst skrev också under inlägget, förhoppningsvis då med motiveringen att barnets rätt måste gå före religiösa påbud.
Mycket kan sägas om debatten men jag är inte mannen att sammanfatta den. Själv förstår jag inte hur föräldrar kan vilja omskära ett litet gossebarn bara för att det anbefalls i en religiös urkund. Det är ju mycket annat anbefallt som har omtolkats genom tiderna. Varför inte denna sed? Men om än judarna och muslimerna håller fast vid seden, och det finns rätt speciella skäl till det, varför gör hela USA det som är präglat av en kristen diskurs? Den vinklingen har inte ännu uppmärksammats i debatten.
Problematiken är komplex. Å ena sidan har föräldrar rätt att ge sina barn en kulturell och religiös identitet. Å andra sidan finns varje barns rätt till personlig integritet. Här stöter det ena etiska imperativet ihop med ett annat. Och då blir det svårt. Jag tycker i princip att endast medicinskt motiverade ingrepp borde få utföras på barn. Pojkar som flickor.
14 januari 2012
Jul i grevens tid
Julen har ju varit lite si och så för oss.
Svärmor har varit sjuk och dött och husets dotter K med fästman har legat flunsasjuka alla helgerna. Men ikväll gjorde vi jul för varann. Köpte julmat och dukade fram, tände ljus i huset och satte på Luleå kammarkörs julskiva. K och M kom och drack glögg och fick julmiddag. Klappar under granen och godis på bordet. Och allt blev så bra.
Så - nu kan vi städa ut julen i morgon.
Det ska bli skönt det med.
Svärmor har varit sjuk och dött och husets dotter K med fästman har legat flunsasjuka alla helgerna. Men ikväll gjorde vi jul för varann. Köpte julmat och dukade fram, tände ljus i huset och satte på Luleå kammarkörs julskiva. K och M kom och drack glögg och fick julmiddag. Klappar under granen och godis på bordet. Och allt blev så bra.
Så - nu kan vi städa ut julen i morgon.
Det ska bli skönt det med.
13 januari 2012
Väderomslag
I förrgår stod jag i Gålsjö kapell inför stiftets samlade kyrkomusiker och talade mig varm om sångskrivartävlingen som vi har lanserat inför Medarbetarmöte 2012 i september.
Hur roligt som helst. Solen sken och det var gnistrande vitt i skogarna liksom i mitt sinne.
Sen åkte jag hem och blev sjuk. Hemma från jobbet både igår och idag. Häftig snuva och hosta och lite feber. En tät dimma har dragit in i själen. Livet har stannat av, handlar inte om någonting, har ingen riktning eller mening. Arbetet känns fjärran, ointressant, berör inte mig. Det som berör är hostan.
Vill bara sova, inte träffa en själ. Går i ide i väntan på våren.
Vad fort det kan ändra sig. Ganska fascinerande egentligen.
Hur roligt som helst. Solen sken och det var gnistrande vitt i skogarna liksom i mitt sinne.
Sen åkte jag hem och blev sjuk. Hemma från jobbet både igår och idag. Häftig snuva och hosta och lite feber. En tät dimma har dragit in i själen. Livet har stannat av, handlar inte om någonting, har ingen riktning eller mening. Arbetet känns fjärran, ointressant, berör inte mig. Det som berör är hostan.
Vill bara sova, inte träffa en själ. Går i ide i väntan på våren.
Vad fort det kan ändra sig. Ganska fascinerande egentligen.
09 januari 2012
Läsa tidningen
Varje morgon går jag ut med hunden och tar då med mig tidningen på väg in.
Jag läser tidningen varje dag. Den innehåller så många spännande reportage och beskrivningar av olika livsöden. Av någon anledning står de reportage som jag fastnat för alltid en tre-fyra blad från slutet. Så jag börjar alltid bläddra från sista sidan i en tidning.
Kan rekommenderas. Då hamnar man direkt där som det bränner till och där livet känns nära och verkligt.
Där kan jag t.ex. läsa socialreportaget om de arma invånarna i byn Avliden. I en lång och till synes ändlös serie får vi följa landsbygdens folk i inträngande och avslöjande närbilder. Deras kamp för överlevnaden och deras nära samspel med naturen omkring. Det är vackert, för att inte säga gripande att skåda människa och älg i en så hängiven symbios.
En annan historia är om den oftast ensamme olyckskorpen Ernie och hans öden och äventyr. Han ger alltsomoftast uttryck åt nutidsmannens olika frestelser och frustrationer, t.ex. föräldraskapets. Eller hur hans vänner kämpar med sin moral. Mycket intressant.
Eller den likbleka och alltid svartklädda rebellkvinnan Nemi. Hon tacklar livets utmaningar enbart utifrån sin magkänsla och torde få svårt att anpassa sig till verklighetens Ångermanland. Henne kan jag känna oro och en knivsudd avsmak för. Men som läsare behöver man ju också få sina ögon öppnade. Uppenbarligen finns det unga vuxna, lika totalt vilsna i sina stora egon som Nemi.
De små historiska snuttarna om våra kämpande förfäder har förvisso sina poänger. Ett historiskt perspektiv på journalistiken är alltid bra och ger trovärdighet och en känsla av moget tidningshantverk, men här kunde redaktionen lägga ner mer krut på researchen. Inte alla avsnitt av denna reportageserie fångar mitt intresse eller känns relevanta för nutidens utmaningar. Men förvisso, Hagbard är något för en man att spegla sig i.
Dock. Min favoritläsning i morgontidningen TÅ är den oändligt gripande berättelsen om den där familjen som någon gång ifjol blev utsatta för ett terrorangrepp, där Kits maka och tonåringarnas mor befarades ha omkommit. Vi har fått följa familjen genom ofattbara händelser av stor dramatik, precis som det är i levande livet.
Kit vägrar tro att hans Diana är död och beslutar sig för att söka efter henne. Att en storförbrytare ligger bakom hennes försvinnande stod klart redan i somras. Hon har spärrats in i ett fasligt fängelse och blivit satt under specialbevakning. Under tiden hamnar Kit ombord på ett fartyg tillhörande den vackra Savarna som likt honom själv och hans förfäder har vigt sitt liv åt att bekämpa brottslighet i allmänhet och sjöröveri i synnerhet. I ett sidospår i berättelsen nedkämpar de ett antal sjörövare/knarklangare/ellervaddetnuvar.
Som läsare har jag fått se Savarna försöka lägga sig ut för Kit. Men han har varit ståndaktig och aldrig glömt sin Diana. Ett mycket intressant etiskt dilemma visar sig i Savarnas vilja att hjälpa Kit i sökandet efter sin hustru. I en mycket mänsklig blandning av förälskelse och ärligt patos hjälper hon honom men fruktar för vad som ska hända om och när han återfinner sin Diana.
Nu under julen har Kit äntligen och med hjälp av Savarnas kanoner lyckats befria Diana, och någon gång på nyåret red så de två makarna iväg på en häst på väg mot sitt kära Bangalla. Men frågor kvarstår. Vi har ännu inte fått några sena nyheter om Savarna. Men det torde visa sig om hon kunnat förlika sig med sitt öde eller ej. Likaså hur skurken Chatu kommer att tackla förlusten av sin gisslan skall bli spännande att följa.
Denna inträngande familjeföljetong ger enligt min mening den sanna och ultimata bilden av Ångermanlänningen, en Fantom, modig, initiativrik, familjekär, stark, öm och trofast. Den reportageserien är min absoluta favorit i morgontidningen. Jag skulle aldrig kunna prenumerera på en tidning utan denna sida. Där får jag ett ord för dagen, en situation att begrunda, hopp och förtvivlan, ja allt det som människor tragglar sig igenom långa böcker för att få läsa. Här får jag det på två röda sekunder till morgonkaffet.
För mig skulle det räcka med att prenumerera på denna enda sida.Den innehåller livet i ett välformulerat koncentrat, en mångfasetterad men sann bild av vad det innebär att vara människa.
Den som har läst den sidan har läst hela tidningen.
Jag läser tidningen varje dag. Den innehåller så många spännande reportage och beskrivningar av olika livsöden. Av någon anledning står de reportage som jag fastnat för alltid en tre-fyra blad från slutet. Så jag börjar alltid bläddra från sista sidan i en tidning.
Kan rekommenderas. Då hamnar man direkt där som det bränner till och där livet känns nära och verkligt.
Där kan jag t.ex. läsa socialreportaget om de arma invånarna i byn Avliden. I en lång och till synes ändlös serie får vi följa landsbygdens folk i inträngande och avslöjande närbilder. Deras kamp för överlevnaden och deras nära samspel med naturen omkring. Det är vackert, för att inte säga gripande att skåda människa och älg i en så hängiven symbios.
En annan historia är om den oftast ensamme olyckskorpen Ernie och hans öden och äventyr. Han ger alltsomoftast uttryck åt nutidsmannens olika frestelser och frustrationer, t.ex. föräldraskapets. Eller hur hans vänner kämpar med sin moral. Mycket intressant.
Eller den likbleka och alltid svartklädda rebellkvinnan Nemi. Hon tacklar livets utmaningar enbart utifrån sin magkänsla och torde få svårt att anpassa sig till verklighetens Ångermanland. Henne kan jag känna oro och en knivsudd avsmak för. Men som läsare behöver man ju också få sina ögon öppnade. Uppenbarligen finns det unga vuxna, lika totalt vilsna i sina stora egon som Nemi.
De små historiska snuttarna om våra kämpande förfäder har förvisso sina poänger. Ett historiskt perspektiv på journalistiken är alltid bra och ger trovärdighet och en känsla av moget tidningshantverk, men här kunde redaktionen lägga ner mer krut på researchen. Inte alla avsnitt av denna reportageserie fångar mitt intresse eller känns relevanta för nutidens utmaningar. Men förvisso, Hagbard är något för en man att spegla sig i.
Dock. Min favoritläsning i morgontidningen TÅ är den oändligt gripande berättelsen om den där familjen som någon gång ifjol blev utsatta för ett terrorangrepp, där Kits maka och tonåringarnas mor befarades ha omkommit. Vi har fått följa familjen genom ofattbara händelser av stor dramatik, precis som det är i levande livet.
Kit vägrar tro att hans Diana är död och beslutar sig för att söka efter henne. Att en storförbrytare ligger bakom hennes försvinnande stod klart redan i somras. Hon har spärrats in i ett fasligt fängelse och blivit satt under specialbevakning. Under tiden hamnar Kit ombord på ett fartyg tillhörande den vackra Savarna som likt honom själv och hans förfäder har vigt sitt liv åt att bekämpa brottslighet i allmänhet och sjöröveri i synnerhet. I ett sidospår i berättelsen nedkämpar de ett antal sjörövare/knarklangare/ellervaddetnuvar.
Som läsare har jag fått se Savarna försöka lägga sig ut för Kit. Men han har varit ståndaktig och aldrig glömt sin Diana. Ett mycket intressant etiskt dilemma visar sig i Savarnas vilja att hjälpa Kit i sökandet efter sin hustru. I en mycket mänsklig blandning av förälskelse och ärligt patos hjälper hon honom men fruktar för vad som ska hända om och när han återfinner sin Diana.
Nu under julen har Kit äntligen och med hjälp av Savarnas kanoner lyckats befria Diana, och någon gång på nyåret red så de två makarna iväg på en häst på väg mot sitt kära Bangalla. Men frågor kvarstår. Vi har ännu inte fått några sena nyheter om Savarna. Men det torde visa sig om hon kunnat förlika sig med sitt öde eller ej. Likaså hur skurken Chatu kommer att tackla förlusten av sin gisslan skall bli spännande att följa.
Denna inträngande familjeföljetong ger enligt min mening den sanna och ultimata bilden av Ångermanlänningen, en Fantom, modig, initiativrik, familjekär, stark, öm och trofast. Den reportageserien är min absoluta favorit i morgontidningen. Jag skulle aldrig kunna prenumerera på en tidning utan denna sida. Där får jag ett ord för dagen, en situation att begrunda, hopp och förtvivlan, ja allt det som människor tragglar sig igenom långa böcker för att få läsa. Här får jag det på två röda sekunder till morgonkaffet.
För mig skulle det räcka med att prenumerera på denna enda sida.Den innehåller livet i ett välformulerat koncentrat, en mångfasetterad men sann bild av vad det innebär att vara människa.
Den som har läst den sidan har läst hela tidningen.
08 januari 2012
Äntligen jul
Idag fick jag äntligen jul.
Till följd av sjukdom och dödsfall i släkten har advents- och jultiden till stora delar gått mig förbi. Inte ett kyrkbesök under hela julmånaden, vilket är anmärkningsvärt för en präst. Helgerna har helt handlat om resor till och från den sjuka. Och under själva juldagarna jobbade jag som volontär på Café Trädgårns Jul i gemenskap, så inte ens då var jag i kyrkan. Även nyår och trettondag förklingade utan kyrka och julpsalm.
Jag hade också satsat stenhårt på att vara med och sjunga Bachs juloratorium på andra advent och trettonhelgen. Äntligen skulle jag få sjunga alla sex kantaterna. Men därav blev heller intet.
Idag, när alla julhelger egentligen var över, kom jag mig till Guds hus.
Och möttes av domkyrkoförsamlingens Våga sjunga-kör. Dom sjöng ett par härliga julsånger trots att ämnet var Jesu dop. Som prästen sa: Det har gått fort i år, bara två dagar från de vise männens hyllning av Jesusbarnet och tills han idag döps vid trettio års ålder.
I alla fall för mig var det ett klockrent sångval.
För jag ville så gärna få lite av jul jag med.
"Se, en ros från Davids stam, se Guds rena dyra lamm
vilar i Marias famn. Jesus Kristus är hans namn.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med fridens bud: Ära, ära vare Gud."
Med enkla ord av Eva Norberg Hagberg förmedlar denna Christmas carol oerhört mycket av julens budskap:
"Han som evigheten tänkt, har sig ner i tiden sänkt.
Han bytt ut sitt stjärngemak emot stallets låga tak.
Tyngda under skuld och gäld, frusna kring en falnad eld
reser sig befriade som profeten siade.
I en tung och dunkel natt tändes hoppet, ljuvligt, glatt.
Evigt evangelium tar gestalt i tid och rum."
Och så de sista fullspäckade Kristus-verserna:
"Underfulla sakrament; Världens ljus ibland oss tänt,
Väg och Sanning, Liv och Bröd, seger över synd och död.
I vår famn ett barn är lagt. Så bevisar Gud sin makt.
Detta barn vi värna får. Över oss hans stjärna står.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med frihets bud. Ära, ära vare Gud!"
Sången gick direkt till mitt hjärta. Tack Lars och Våga sjunga-kören!
Rena bonusen var det att vi till och med fick sjunga psalm 122 idag:
Dagen är kommen, alla fem verserna dessutom.
Toppen.
Så i elfte timmen kom julen till mig.
Till följd av sjukdom och dödsfall i släkten har advents- och jultiden till stora delar gått mig förbi. Inte ett kyrkbesök under hela julmånaden, vilket är anmärkningsvärt för en präst. Helgerna har helt handlat om resor till och från den sjuka. Och under själva juldagarna jobbade jag som volontär på Café Trädgårns Jul i gemenskap, så inte ens då var jag i kyrkan. Även nyår och trettondag förklingade utan kyrka och julpsalm.
Jag hade också satsat stenhårt på att vara med och sjunga Bachs juloratorium på andra advent och trettonhelgen. Äntligen skulle jag få sjunga alla sex kantaterna. Men därav blev heller intet.
Idag, när alla julhelger egentligen var över, kom jag mig till Guds hus.
Och möttes av domkyrkoförsamlingens Våga sjunga-kör. Dom sjöng ett par härliga julsånger trots att ämnet var Jesu dop. Som prästen sa: Det har gått fort i år, bara två dagar från de vise männens hyllning av Jesusbarnet och tills han idag döps vid trettio års ålder.
I alla fall för mig var det ett klockrent sångval.
För jag ville så gärna få lite av jul jag med.
"Se, en ros från Davids stam, se Guds rena dyra lamm
vilar i Marias famn. Jesus Kristus är hans namn.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med fridens bud: Ära, ära vare Gud."
Med enkla ord av Eva Norberg Hagberg förmedlar denna Christmas carol oerhört mycket av julens budskap:
"Han som evigheten tänkt, har sig ner i tiden sänkt.
Han bytt ut sitt stjärngemak emot stallets låga tak.
Tyngda under skuld och gäld, frusna kring en falnad eld
reser sig befriade som profeten siade.
I en tung och dunkel natt tändes hoppet, ljuvligt, glatt.
Evigt evangelium tar gestalt i tid och rum."
Och så de sista fullspäckade Kristus-verserna:
"Underfulla sakrament; Världens ljus ibland oss tänt,
Väg och Sanning, Liv och Bröd, seger över synd och död.
I vår famn ett barn är lagt. Så bevisar Gud sin makt.
Detta barn vi värna får. Över oss hans stjärna står.
Halleluja, undret skett. Gud till oss i kärlek sett.
Han är här med frihets bud. Ära, ära vare Gud!"
Sången gick direkt till mitt hjärta. Tack Lars och Våga sjunga-kören!
Rena bonusen var det att vi till och med fick sjunga psalm 122 idag:
Dagen är kommen, alla fem verserna dessutom.
Toppen.
Så i elfte timmen kom julen till mig.
05 januari 2012
Avsked
Begravningsbilen har redan kommit när jag parkerar utanför huset. Resan har gått bra fast väglaget har varit isigt eller moddigt om vartannat alla de fyrtionio milen. Inne i det gula huset är hela släkten, ungefär tjugo personer samlade för att ta farväl av sin mor, mormor, farmor och syster. Hon har levat i åttio år och fött nio barn. Nu står alla kring henne den allra sista gången. Två vänliga män från begravningsbyrån står beredda att bära ut henne, men eftersom jag är i antågande så väntar hela sällskapet några minuter, för att också jag skall få tillfälle att säga tack och farväl.
I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.
En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.
Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.
Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.
Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.
I sextiotre år har jag levat. I snart fyrtio år har jag varit präst. Många gånger har jag tagit hand om sörjande i liknande situationer. Men aldrig hittills har jag deltagit som anhörig. Mina egna far- och morföräldrar och min mor och far dog utan att jag hade möjlighet att vara nära och ta farväl. Det närmaste jag har kommit en dödsbädd i familjen var när jag vakade med min morfar under hans sista natt. Jag tog farväl av honom och åkte därifrån innan han dog.
En svägerska möter mig ute på gården och förklarar att de har velat invänta min ankomst. Jag kramar om henne och vi går in. Inne i huset är hela släkten samlad. Jag nickar en hälsning till den tysta gruppen och går fram till sängen där den döda ligger. Jag böjer mig över henne och tar hennes hand.
- Men kära Greta, har du gått nu? Vad skönt för dig, mumlar jag och stryker henne över handen. Står där en stund och viskar några ord, och tackar tyst Gud för den tid jag fått känna henne.
Hon är så fin där hon ligger, med släta anletsdrag och en nöjd, fridfull min. Hennes sista tid har varit tung. Kring första advent fick hon beskedet att sjukdomen kommit tillbaka och att inget stod att göra mer än smärtlindring. Hon skickades hem för att vårdas hemma den sista tiden. Barn och barnbarn har kunnat komma och gå och hjälpas åt att sköta om henne. Och ställa in sig på det oundvikliga. Under julen och nyåret har den gamlas tillstånd försämrats snabbt, och denna morgon gav hon upp. Efter morgonens dödsbud styrde jag undan alla mina plikter och körde upp hit.
Och här får jag nu en allra sista stund med min svärmor, får ta farväl vid hennes säng och se henne bäras ut ur sitt hem. Varligt lyfts den döda ur sin säng och läggs på en bår. En filt viras om henne och en lakansflik läggs över ansiktet. De två männen från begravningsbyrån täcker hela båren med ett överdrag och nickar till oss församlade att de är klara. Försiktigt lyfter de upp båren och bär ut den, ut på bron och nedför farstutrappan. De skjuter in båren i bilen och stänger luckan. Vi ser bilen backa, vända och köra ut på gatan och iväg.
Och detta oändligt sorgliga och samtidigt så stilla och vackra får jag vara med om.
För allra första gång.