"Hä ha vorte sä komplicert å leva,
så han sku bort ha hadd studenten då han föds för å klara sej rent nu."
Ungefär de orden är Sara Lidmans och fälldes av en västerbottnisk fattigstackare för över hundra år sedan.
Jag känner likadant nu hundra år senare. Vi förväntas kunna ta ställning till allt från politik till badrumsrenovering. Vi ska kunna uttala oss om samlevnad och Björn Ranelid. Om monarkin är bra eller inte efter prinsessfödseln. Om vi ska skippa hon och han och kalla våra barn för hen som i Finland. Om vi ska skippa faderskap överhuvudtaget och bara prata provrör i framtiden. Osv. Det är inte precis så att jag känner att den ljusnande framtid är vår. Det är svårt att vara uppdaterad, inläst, trovärdig på livets alla områden.
Nej, naturligtvis måste vi inte det, kunna allt alltså. Men som en tänkande och moraliskt medveten människa känner jag att det finns frågor som vi liksom aldrig hinner penetrera på djupet. Knepigt är det.
Om några år kanske vi kan operera in ett datachip med studentexamen i våra barn. Deras hjärna tankar in informationen och kan vips lustigt använda sig av den. Bra va?
Men kommer livet att bli lättare för den generationen månne..?
28 februari 2012
22 februari 2012
En ny blogg
Som jag tidigare nämnt är vi på mitt arbete i full gång med planeringen av årets händelse i Härnösands stift, nämligen Medarbetarmöte 2012. Under helgen 22-23/9 kommer medarbetare att samlas från Svenska kyrkans församlingar i Ångermanland, Medelpad, Jämtland och Härjedalen. Och med medarbetare menas dem som har ett uppdrag eller en uppgift i sin lokala församling. Det handlar om alla sorters anställda och ideella medarbetare samt alla förtroendevalda. Medarbetarmötet kommer att samla några hundra tror vi. Härnösand är inte den optimala konferensstaden, men vi jobbar för att kunna fylla hela vår nyrenoverade domkyrka till sista plats, dvs max 600 pers.
En arbetsgrupp har fått planeringsuppdraget, och här är länken till medarbetarmötet.
Som huvudansvarig har jag öppnat en blogg där. Så f.n. har jag faktiskt två bloggar i luften. Dubbelt kul således.
En arbetsgrupp har fått planeringsuppdraget, och här är länken till medarbetarmötet.
Som huvudansvarig har jag öppnat en blogg där. Så f.n. har jag faktiskt två bloggar i luften. Dubbelt kul således.
19 februari 2012
Februarihelg
Inte blev det nån storm inte. Jo hård blåst igår förmiddag men sedan lugnade det ned sig.
Jag trodde ingen skulle komma på Café Trädgårn pga vädret, men det kom sextio pers minst, så vi volontärer hade full huggning.
Jag kände mig glad när jag gick därifrån efter fem timmar.
Många som kommer dit behöver verkligen Café Trädgårn, inte främst för kaffets skull
men för atmosfärens, stämningens och den mänskliga kontaktens skull,
för möjligheten till samspråk och samtal eller bara för att sitta ned en stund och veta
att här är jag sedd och tilltalad.
Och för mig, som sitter på veckorna som administratör av stiftsteologiska frågor
två trappor upp i det gula huset, är det viktigt med riktig markkontakt emellanåt.
Idag blev det en skottdag beroende på plusgrader ute.
Det dånade från taken runt radhusgården, och alla gubbar fick ett svettigt morgonpass med den blöta snön som rasat ner.
Sedan gick jag i kyrkan och sjöng Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider...
En underbar psalm med så mycket av fastetiden i sig.
Där finns minnen från alla kyrkor jag haft som hemkyrkor från Högsjö och framåt:
Uppsala S:t Ansgar, Överluleå kyrka, Fredrika kyrka, Västerslättskyrkan S:t Staffan i Umeå, från Örnäsets kyrka i Luleå och från Högsjö igen, och nu domkyrkan.
Se vi går upp till Jerusalem...
Härliga upprepning år från år.
Gripande rollspel kring heliga bibelberättelser.
I domkyrkan deltog bland många andra de nya vuxenkonfirmanderna
med ansvarsfulla uppgifter: bära eveangelieboken resp. bönekorgen i processionen.
För dem var det hur stort som helst.
En välformulerad predikan av domkkyrkokaplanen och vacker sång av Magdalenakören, samt många kära ansikten i kön till nattvardsbordet...
Efter gudstjänsten blev vi spontant inbjudna till kyrkkaffe hemma hos en bekant som verkade mycket angelägen om att få se oss hemma hos sig.
Det kändes bra. Och gott fikabröd bjöds det på.
Sen var det till att fortsätta med snön, denna gång att klättra ut i fönstersmygarna
för att hugga bort bort snö och isklumpar innan kylan kommer tillbaka.
Nu är det gjort, ryggen är trött och systemet syresatt.
Redo för en ny arbetsvecka.
Jag trodde ingen skulle komma på Café Trädgårn pga vädret, men det kom sextio pers minst, så vi volontärer hade full huggning.
Jag kände mig glad när jag gick därifrån efter fem timmar.
Många som kommer dit behöver verkligen Café Trädgårn, inte främst för kaffets skull
men för atmosfärens, stämningens och den mänskliga kontaktens skull,
för möjligheten till samspråk och samtal eller bara för att sitta ned en stund och veta
att här är jag sedd och tilltalad.
Och för mig, som sitter på veckorna som administratör av stiftsteologiska frågor
två trappor upp i det gula huset, är det viktigt med riktig markkontakt emellanåt.
Idag blev det en skottdag beroende på plusgrader ute.
Det dånade från taken runt radhusgården, och alla gubbar fick ett svettigt morgonpass med den blöta snön som rasat ner.
Sedan gick jag i kyrkan och sjöng Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider...
En underbar psalm med så mycket av fastetiden i sig.
Där finns minnen från alla kyrkor jag haft som hemkyrkor från Högsjö och framåt:
Uppsala S:t Ansgar, Överluleå kyrka, Fredrika kyrka, Västerslättskyrkan S:t Staffan i Umeå, från Örnäsets kyrka i Luleå och från Högsjö igen, och nu domkyrkan.
Se vi går upp till Jerusalem...
Härliga upprepning år från år.
Gripande rollspel kring heliga bibelberättelser.
I domkyrkan deltog bland många andra de nya vuxenkonfirmanderna
med ansvarsfulla uppgifter: bära eveangelieboken resp. bönekorgen i processionen.
För dem var det hur stort som helst.
En välformulerad predikan av domkkyrkokaplanen och vacker sång av Magdalenakören, samt många kära ansikten i kön till nattvardsbordet...
Efter gudstjänsten blev vi spontant inbjudna till kyrkkaffe hemma hos en bekant som verkade mycket angelägen om att få se oss hemma hos sig.
Det kändes bra. Och gott fikabröd bjöds det på.
Sen var det till att fortsätta med snön, denna gång att klättra ut i fönstersmygarna
för att hugga bort bort snö och isklumpar innan kylan kommer tillbaka.
Nu är det gjort, ryggen är trött och systemet syresatt.
Redo för en ny arbetsvecka.
17 februari 2012
Hm
Lugnet före stormen.
En fin ljus dag som vi tillbringat uppe på vinden, röjandes och slängandes och stuvandes.
Men i morgon då vi skulle kunna vara ute lite, blir det storm och tre dm snö.
Timingen, Jan! Timingen..?
En fin ljus dag som vi tillbringat uppe på vinden, röjandes och slängandes och stuvandes.
Men i morgon då vi skulle kunna vara ute lite, blir det storm och tre dm snö.
Timingen, Jan! Timingen..?
14 februari 2012
En ny webbsida
Idag har en ny port öppnats.
En webbportal ellervaddetnuheter.
På mitt jobb har jag fått ansvaret att tillsammans med flera kollegor anordna en konferenshelg för alla Härnösands stifts medarbetare helgen 22-23/9.
Vi kallar den helgen Medarbetarmöte 2012.
Idag har en webbsida öppnats med information om det mötet.
Och där har jag också en egen blogg minsann: Generalens bestyr.
Inom en månad skall alla programpunkter vara spikade för en helg som ligger sju månader framåt i tiden. Här gäller det att vara ute i god tid och hinna tänka på alla eventualiteter.
Men kul är det.
En webbportal ellervaddetnuheter.
På mitt jobb har jag fått ansvaret att tillsammans med flera kollegor anordna en konferenshelg för alla Härnösands stifts medarbetare helgen 22-23/9.
Vi kallar den helgen Medarbetarmöte 2012.
Idag har en webbsida öppnats med information om det mötet.
Och där har jag också en egen blogg minsann: Generalens bestyr.
Inom en månad skall alla programpunkter vara spikade för en helg som ligger sju månader framåt i tiden. Här gäller det att vara ute i god tid och hinna tänka på alla eventualiteter.
Men kul är det.
13 februari 2012
En spännande dag på jobbet
Vårt stiftskansli har lanserat ett nytt grepp. Nämligen att inbjuda en kontraktsprost i taget och samla alla handläggare för olika frågor och ha en genomgång, en genomlysning av kontraktet ifråga.
För den oinvigde kan sägas att ett kontrakt inom Svenska kyrkan är den enhet som ett antal församlingar och pastorat bildar och där en av kyrkoherdarna blir kontaktperson med biskop och stiftskansli. Den kyrkoherden kallas då kontraktsprost. Till sin funktion utgör prosten en funktion av stiftet ut mot församlingarna. Ofta men inte alltid följer kontraktsgränsen kommungränserna. Hela Medelpad är numera ett kontrakt med en gemensam kontraktsprost. Härnösand-Kramfors är ett kontrakt bestående av församlingarna inom de två kommunerna. Osv. Kontraktsprosten har bl.a. i uppgift att samla kontraktets präster och diakoner för samtal och fortbildning, och att särskilt rådgöra med kyrkoherdarna.
Syftet med stiftets nya grepp torde vara dels att ge kontraktsprosten en glimt av vad alla vi ca trettio konsulenter och adjunkter, jurister och ekonomer och ingenjörer och informatörer har på gång i de församlingar som bildar just detta kontrakt i stiftet.
Dels att föra samman alla pusselbitarna och se om de bildar någon helhet.
Ett slags kyrklig elevvårdskonferens ungefär. Fast i vårt fall handlar träffen inte om att dryfta krislägen. Sådana finns förvisso ute i församlingarna, men de behandlas alltid under största sekretess med endast ett fåtal tjänstemän. Under vår kontraktsgenomgång tar vi upp allt ifrån kyrkobyggnadsfrågor till konfirmandstatistik, från församlingssammanslagningar till gudstjänstbesök, om anställda contra ideella medarbetare och hur det går att skrapa ihop folk till ett kyrkoråd eller en internationell grupp.
Jag måste säga att det här känns mycket givande. Och dagens prost utbrast efter de fyra timmarnas genomlysning av kontraktet ifråga: Det här var verkligen givande. Det kändes som om jag satt här på nåt slags Här har du ditt liv...! Tack ska ni ha!
Roligt.
För den oinvigde kan sägas att ett kontrakt inom Svenska kyrkan är den enhet som ett antal församlingar och pastorat bildar och där en av kyrkoherdarna blir kontaktperson med biskop och stiftskansli. Den kyrkoherden kallas då kontraktsprost. Till sin funktion utgör prosten en funktion av stiftet ut mot församlingarna. Ofta men inte alltid följer kontraktsgränsen kommungränserna. Hela Medelpad är numera ett kontrakt med en gemensam kontraktsprost. Härnösand-Kramfors är ett kontrakt bestående av församlingarna inom de två kommunerna. Osv. Kontraktsprosten har bl.a. i uppgift att samla kontraktets präster och diakoner för samtal och fortbildning, och att särskilt rådgöra med kyrkoherdarna.
Syftet med stiftets nya grepp torde vara dels att ge kontraktsprosten en glimt av vad alla vi ca trettio konsulenter och adjunkter, jurister och ekonomer och ingenjörer och informatörer har på gång i de församlingar som bildar just detta kontrakt i stiftet.
Dels att föra samman alla pusselbitarna och se om de bildar någon helhet.
Ett slags kyrklig elevvårdskonferens ungefär. Fast i vårt fall handlar träffen inte om att dryfta krislägen. Sådana finns förvisso ute i församlingarna, men de behandlas alltid under största sekretess med endast ett fåtal tjänstemän. Under vår kontraktsgenomgång tar vi upp allt ifrån kyrkobyggnadsfrågor till konfirmandstatistik, från församlingssammanslagningar till gudstjänstbesök, om anställda contra ideella medarbetare och hur det går att skrapa ihop folk till ett kyrkoråd eller en internationell grupp.
Jag måste säga att det här känns mycket givande. Och dagens prost utbrast efter de fyra timmarnas genomlysning av kontraktet ifråga: Det här var verkligen givande. Det kändes som om jag satt här på nåt slags Här har du ditt liv...! Tack ska ni ha!
Roligt.
12 februari 2012
Skotta, ja
Idag är jag inte lika poetisk som i fredags.
Visserligen är ljuset hänförande och får en att vilja röja väg för våren.
Men rackarn vad jobbigt det var att skotta. Jag fick ju nästan kondition av det!
Först lånade jag ihop till projektet: 1 st flakvagn, tack Peter, och 1 st snöslunga, tack Staffan. Sen körde hustrun och jag försiktigt ut till Ytterskog och det underbara vintervädret.
Men si, där var snötäcket mycket djupare än jag trott. I fjol var det en meter vitt ovan vår gräsmatta, idag 60 cm vilket också kräver sin man och sin kondis. Som jag inte riktigt hade.
Jag kämpade på med både snöslunga och skovel i en god timme tills jag lät som en trasig blåsbälg och ögonen stod rakt ut ur huvudet, rödsprängda och paniska.
Men det blev så fint så fint. Nu kan själva kungen komma på besök.
Och besök fick vi. När jag duschat och vridit ur mina paltor en timme samt känt på doften av nygräddade semlebullar i stugan, då kom första besöket, våra grannar från Överdal.
De kunde skrida in som kungenochsilvia längs min processionsväg,
och semlorna smakade kungligt de med.
Sammantaget en härlig och hoppingivande söndag.
Fast - jag måste nog jobba lite mer med fysiken.
Livet är inte alltid poesi.
Visserligen är ljuset hänförande och får en att vilja röja väg för våren.
Men rackarn vad jobbigt det var att skotta. Jag fick ju nästan kondition av det!
Först lånade jag ihop till projektet: 1 st flakvagn, tack Peter, och 1 st snöslunga, tack Staffan. Sen körde hustrun och jag försiktigt ut till Ytterskog och det underbara vintervädret.
Men si, där var snötäcket mycket djupare än jag trott. I fjol var det en meter vitt ovan vår gräsmatta, idag 60 cm vilket också kräver sin man och sin kondis. Som jag inte riktigt hade.
Jag kämpade på med både snöslunga och skovel i en god timme tills jag lät som en trasig blåsbälg och ögonen stod rakt ut ur huvudet, rödsprängda och paniska.
Men det blev så fint så fint. Nu kan själva kungen komma på besök.
Och besök fick vi. När jag duschat och vridit ur mina paltor en timme samt känt på doften av nygräddade semlebullar i stugan, då kom första besöket, våra grannar från Överdal.
De kunde skrida in som kungenochsilvia längs min processionsväg,
och semlorna smakade kungligt de med.
Sammantaget en härlig och hoppingivande söndag.
Fast - jag måste nog jobba lite mer med fysiken.
Livet är inte alltid poesi.
11 februari 2012
Ljuset!
Kyndelsmäss-tider.
Talgoxen vet.
Solen arbetar på sin återkomst.
Ljusmässotid.
En aning av värme.
Asfalten vill tina fram vid garageporten.
Mörkret är övervunnet.
Jag känner det
och börjar skotta väg fram till sommarstugan.
Talgoxen vet.
Solen arbetar på sin återkomst.
Ljusmässotid.
En aning av värme.
Asfalten vill tina fram vid garageporten.
Mörkret är övervunnet.
Jag känner det
och börjar skotta väg fram till sommarstugan.
08 februari 2012
Stororden: Nåd
Vad betyder ordet nåd i kyrkans förkunnelse idag?
I domkyrkans veckomässa i morse lästes en text från Jeremia 9:23-24. Där sägs bl.a. följande: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.”
I sina beredelseord till oss påpekade prästen att det i gamla bibelöversättningen stod: Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Prästen ställde de två översättningarna mot varandra och konstaterade att Bibel 2000 valt ordet kärlek i stället för nåd. Ordet kärlek känns mer sympatiskt än ordet nåd, som låter som om någon ser genom fingrarna. Ungefär så sade han.
Och då kände jag att ordet Nåd också i min teologi har gjort en resa. Nu är jag ingen duktig teolog och har glömt all hebreiska, men jag tror att ordet det hebreiska ordet häsät som översatts med nåd står för typ hållbarhet, uthållighet, hållfasthet, att Gud håller sitt förbund. Rätta mig, någon om jag har fel.
Texten ovan skulle då säga att Gud har sin glädje i att hålla sitt förbund och skapa rätt och rättfärdighet på jorden. Ett härligt perspektiv egentligen. Tryggt och positivt.
Därifrån har ordet Nåd gjort en vådlig resa. På nytestamentlig grekiska betyder charis ungefär välbehag, ynnest och har med tiden kommit att färgas av ett juridiskt tänkande. Gud blir en domare, som hotar att straffa den skyldige, men som också gärna benådar den ångrande syndaren, alltså visar honom/henne nåd, låter nåd gå före rätt. Det var väl den anspelningen som morgonens kollega gjorde när han sade att ordet nåd låter som om någon ser genom fingrarna.
Numera är jag rätt känslig för hur ordet nåd används i kyrkan, t.ex. alla sånger om förunderlig nåd, att jag ovärdige har blivit benådad. Kanske sångerna egentligen handlar om vilan i att Gud håller sitt förbund, att Gud håller mig uppe även när jag faller. Att jag är döpt in i ett nådaförbund, alltså ett kärleksförbund som bygger på Guds oryggliga kärlek. Men lukten av rättegång och nyckfullhet finns tyvärr kvar i ordet och då får jag problem. Som om jag måste ansöka Gud om nåd, som jag inte riktigt får lita på att jag är orubbligt älskad.
Nåd får inte låta som om Gud är obalanserad, lynnig som en despotisk medeltida furste, som upphöjer den ene men halshugger den andre helt oförutsägbart. För då vill jag inte lyssna. Gud får inte framställas som en dualistisk gud som både är god och ond, som visar både våld och värme som en dagens kvinnoförtryckare. Men jag kan känna okey inför att jag, när jag faktiskt har gjort fel, kan behöva Guds och människors förlåtelse för att relationen skall bli bra igen. I den meningen använder jag gärna ordet nåd.
Eller som morgonens predikant visade. Innehållet i det gammaltestamentliga ordet nåd är att Gud är kärlek. Man kan alltså låta kärlek vara korrektiv till ordet nåd, så att man inte förirrar sig alltför långt in i den medeltida juridiken. Den tanken gillar jag.
Tack Hans.
I domkyrkans veckomässa i morse lästes en text från Jeremia 9:23-24. Där sägs bl.a. följande: ”Jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren.”
I sina beredelseord till oss påpekade prästen att det i gamla bibelöversättningen stod: Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Prästen ställde de två översättningarna mot varandra och konstaterade att Bibel 2000 valt ordet kärlek i stället för nåd. Ordet kärlek känns mer sympatiskt än ordet nåd, som låter som om någon ser genom fingrarna. Ungefär så sade han.
Och då kände jag att ordet Nåd också i min teologi har gjort en resa. Nu är jag ingen duktig teolog och har glömt all hebreiska, men jag tror att ordet det hebreiska ordet häsät som översatts med nåd står för typ hållbarhet, uthållighet, hållfasthet, att Gud håller sitt förbund. Rätta mig, någon om jag har fel.
Texten ovan skulle då säga att Gud har sin glädje i att hålla sitt förbund och skapa rätt och rättfärdighet på jorden. Ett härligt perspektiv egentligen. Tryggt och positivt.
Därifrån har ordet Nåd gjort en vådlig resa. På nytestamentlig grekiska betyder charis ungefär välbehag, ynnest och har med tiden kommit att färgas av ett juridiskt tänkande. Gud blir en domare, som hotar att straffa den skyldige, men som också gärna benådar den ångrande syndaren, alltså visar honom/henne nåd, låter nåd gå före rätt. Det var väl den anspelningen som morgonens kollega gjorde när han sade att ordet nåd låter som om någon ser genom fingrarna.
Numera är jag rätt känslig för hur ordet nåd används i kyrkan, t.ex. alla sånger om förunderlig nåd, att jag ovärdige har blivit benådad. Kanske sångerna egentligen handlar om vilan i att Gud håller sitt förbund, att Gud håller mig uppe även när jag faller. Att jag är döpt in i ett nådaförbund, alltså ett kärleksförbund som bygger på Guds oryggliga kärlek. Men lukten av rättegång och nyckfullhet finns tyvärr kvar i ordet och då får jag problem. Som om jag måste ansöka Gud om nåd, som jag inte riktigt får lita på att jag är orubbligt älskad.
Nåd får inte låta som om Gud är obalanserad, lynnig som en despotisk medeltida furste, som upphöjer den ene men halshugger den andre helt oförutsägbart. För då vill jag inte lyssna. Gud får inte framställas som en dualistisk gud som både är god och ond, som visar både våld och värme som en dagens kvinnoförtryckare. Men jag kan känna okey inför att jag, när jag faktiskt har gjort fel, kan behöva Guds och människors förlåtelse för att relationen skall bli bra igen. I den meningen använder jag gärna ordet nåd.
Eller som morgonens predikant visade. Innehållet i det gammaltestamentliga ordet nåd är att Gud är kärlek. Man kan alltså låta kärlek vara korrektiv till ordet nåd, så att man inte förirrar sig alltför långt in i den medeltida juridiken. Den tanken gillar jag.
Tack Hans.
04 februari 2012
Mission genom smitta
Mission är ett härligt ord men ack så svåranvänt.
Jag är på teologifestivalen i Uppsala och har idag diskuterat missionsbegreppets berättigande.
Ska vi sluta säga mission eller kan vi återerövra det totalockuperade begreppet?
För mig handlar mission om att vara sänd, att behövas, att ha en uppgift, ett uppdrag. I kristna sammanhang handlar det om att Gud har sänt oss ut med ett uppdrag, att tillsammans med alla goda krafter vårda skapelsen, att berätta om det Jesus Kristus har gjort för oss och att bygga en tjänande gemenskap i församlingen till dess han kommer åter. Det är i alla fall min syn på vad mission är.
Tyvärr har mission blivit ett ord som blivit väldigt belastat av kolonialistisk maktbråte. I vårt land t.ex.genom tvångskristnandet av finnarna och samerna. I Sverige har vi en särskild problematik i att religionen under århundraden har påbjudits uppifrån av kungen. På något sätt sitter det i vår folksjäl att religion har med makt och tvång att göra. Samtidigt är ju varje människa i trängande behov av svar på livets stora frågor och hon behöver känna sig behövd och viktig. Det är så sällan kristendomen har presenterats för människor ur ett nedifrånperspektiv, som ett fint erbjudande, en lösning på människans stora frågor, som en inbjudan: Kom och se, kom och var med, kom och prova, sök din uppgift.
Under mitt liv som präst har jag många gånger förunnats se vilken kraft som ligger i det kristna budskapet, vilket hopp det kan ge en människa inför både hennes skuldbörda och hennes dödlighet. Tänk att jag får vila vid att jag är benådad och buren, inte för att det känns så men för att Jesus har gjort det möjligt för mig. Tänk att jag behövs, att jag kan göra skillnad nånstans. Det här är något jag gärna vill låta andra få uppleva. Här har jag alltså en mission, ett uppdrag. Men som gammal vapenvägrare tar jag avstånd från alla former av maktmedel för att sprida denna tro.
Glädje och förtröstan kan bara spridas genom smitta.
Jag är på teologifestivalen i Uppsala och har idag diskuterat missionsbegreppets berättigande.
Ska vi sluta säga mission eller kan vi återerövra det totalockuperade begreppet?
För mig handlar mission om att vara sänd, att behövas, att ha en uppgift, ett uppdrag. I kristna sammanhang handlar det om att Gud har sänt oss ut med ett uppdrag, att tillsammans med alla goda krafter vårda skapelsen, att berätta om det Jesus Kristus har gjort för oss och att bygga en tjänande gemenskap i församlingen till dess han kommer åter. Det är i alla fall min syn på vad mission är.
Tyvärr har mission blivit ett ord som blivit väldigt belastat av kolonialistisk maktbråte. I vårt land t.ex.genom tvångskristnandet av finnarna och samerna. I Sverige har vi en särskild problematik i att religionen under århundraden har påbjudits uppifrån av kungen. På något sätt sitter det i vår folksjäl att religion har med makt och tvång att göra. Samtidigt är ju varje människa i trängande behov av svar på livets stora frågor och hon behöver känna sig behövd och viktig. Det är så sällan kristendomen har presenterats för människor ur ett nedifrånperspektiv, som ett fint erbjudande, en lösning på människans stora frågor, som en inbjudan: Kom och se, kom och var med, kom och prova, sök din uppgift.
Under mitt liv som präst har jag många gånger förunnats se vilken kraft som ligger i det kristna budskapet, vilket hopp det kan ge en människa inför både hennes skuldbörda och hennes dödlighet. Tänk att jag får vila vid att jag är benådad och buren, inte för att det känns så men för att Jesus har gjort det möjligt för mig. Tänk att jag behövs, att jag kan göra skillnad nånstans. Det här är något jag gärna vill låta andra få uppleva. Här har jag alltså en mission, ett uppdrag. Men som gammal vapenvägrare tar jag avstånd från alla former av maktmedel för att sprida denna tro.
Glädje och förtröstan kan bara spridas genom smitta.
03 februari 2012
Trafikkaos
Ofattbart.
Jag menar, hur kunde det gå så bra att köra längs norrlandskusten idag, när trafiken blev så kaotisk. Bilar krockade och körde i diket. Långtradare gled i diket i det hala väglaget, och snön vräkte ned. I denna snöyra körde vi alltså söderut från Härnösand till Uppsala, och allt gick väl, Gott sei Dank. Söder om Tönnebro hamnade vi i köer som visade sig bero på ett antal kollisioner eller dikeskörningar norr om Gävle. Vi kröp fram och tog det lugnt en hel timme, och till sist lossnade proppen. Strax därefter hörde vi på Radio Gävleborg att hela E4:an hade stängts av bakom oss på grund av alla trafikolyckor. Själva var vi aldrig utsatta för någon farlig situation, men såg en hel del dåraktiga omkörningar i snöröken.
Allmänt gäller nog några enkla regler när det gäller vinterkörning.
Ett. Du måste kunna stanna längs den sträcka du kan överblicka.
Två. Håll avståndet till framförvarande.
Tre. Gör aldrig några hastiga rattrörelser eller inbromsningar.
Och ändå kan du endast bidra med 50% av trafiksäkerheten.
Det finns ju medtrafikanter...
En av dem, en äldre dam, stod bredvid sin sönderkrockade bil medan jag passerade och såg henne under en tiondels sekund. Undrar hur det gick för henne...
Jag menar, hur kunde det gå så bra att köra längs norrlandskusten idag, när trafiken blev så kaotisk. Bilar krockade och körde i diket. Långtradare gled i diket i det hala väglaget, och snön vräkte ned. I denna snöyra körde vi alltså söderut från Härnösand till Uppsala, och allt gick väl, Gott sei Dank. Söder om Tönnebro hamnade vi i köer som visade sig bero på ett antal kollisioner eller dikeskörningar norr om Gävle. Vi kröp fram och tog det lugnt en hel timme, och till sist lossnade proppen. Strax därefter hörde vi på Radio Gävleborg att hela E4:an hade stängts av bakom oss på grund av alla trafikolyckor. Själva var vi aldrig utsatta för någon farlig situation, men såg en hel del dåraktiga omkörningar i snöröken.
Allmänt gäller nog några enkla regler när det gäller vinterkörning.
Ett. Du måste kunna stanna längs den sträcka du kan överblicka.
Två. Håll avståndet till framförvarande.
Tre. Gör aldrig några hastiga rattrörelser eller inbromsningar.
Och ändå kan du endast bidra med 50% av trafiksäkerheten.
Det finns ju medtrafikanter...
En av dem, en äldre dam, stod bredvid sin sönderkrockade bil medan jag passerade och såg henne under en tiondels sekund. Undrar hur det gick för henne...