Mission genom smitta

Mission är ett härligt ord men ack så svåranvänt.
Jag är på teologifestivalen i Uppsala och har idag diskuterat missionsbegreppets berättigande.
Ska vi sluta säga mission eller kan vi återerövra det totalockuperade begreppet?

För mig handlar mission om att vara sänd, att behövas, att ha en uppgift, ett uppdrag. I kristna sammanhang handlar det om att Gud har sänt oss ut med ett uppdrag, att tillsammans med alla goda krafter vårda skapelsen, att berätta om det Jesus Kristus har gjort för oss och att bygga en tjänande gemenskap i församlingen till dess han kommer åter. Det är i alla fall min syn på vad mission är.

Tyvärr har mission blivit ett ord som blivit väldigt belastat av kolonialistisk maktbråte. I vårt land t.ex.genom tvångskristnandet av finnarna och samerna. I Sverige har vi en särskild problematik i att religionen under århundraden har påbjudits uppifrån av kungen. På något sätt sitter det i vår folksjäl att religion har med makt och tvång att göra. Samtidigt är ju varje människa i trängande behov av svar på livets stora frågor och hon behöver känna sig behövd och viktig. Det är så sällan kristendomen har presenterats för människor ur ett nedifrånperspektiv, som ett fint erbjudande, en lösning på människans stora frågor, som en inbjudan: Kom och se, kom och var med, kom och prova, sök din uppgift.

Under mitt liv som präst har jag många gånger förunnats se vilken kraft som ligger i det kristna budskapet, vilket hopp det kan ge en människa inför både hennes skuldbörda och hennes dödlighet. Tänk att jag får vila vid att jag är benådad och buren, inte för att det känns så men för att Jesus har gjort det möjligt för mig. Tänk att jag behövs, att jag kan göra skillnad nånstans. Det här är något jag gärna vill låta andra få uppleva. Här har jag alltså en mission, ett uppdrag. Men som gammal vapenvägrare tar jag avstånd från alla former av maktmedel för att sprida denna tro.
Glädje och förtröstan kan bara spridas genom smitta.