Gudstjänst i Stigsjö

Idag höll jag årets första predikan. Trots att jag är präst blir det inte så ofta numera, beroende på att jag inte har församlings- utan stiftstjänst. Egentligen borde varje stiftspräst och -diakon ha en församlingsanknytning i sin arbetsinstruktion. Men det är en annan sak.
Jag blev för någon månad sedan tillfrågad om att predika i Stigsjö församling utanför Härnösand den 11:e mars. Glad över erbjudandet tackade jag ja utan att inse att det skulle bli på en av kyrkoårets "svårare" söndagar, den tredje söndagen i fastan som handlar om kampen mot ondskan.
Jag menar, vad ska jag säga om ondskan? Vad vet jag, skonade människa, om ondska?
Det blir nästan som konfirmanden som kom hem från kyrkan och fick frågan av sin pappa vad prästen hade predikat om. Han pratade om synden, svarade pojken. Vad sa han om den då, frågade pappan. Och pojken svarade: Han var emot den.
Ibland står vi predikanter inför helt omöjliga predikouppgifter. Idag var en sådan dag.
Så, vad gjorde jag av det då, förutom att vara emot ondskan? Jag inledde med att ondskan ibland verkar vara en ond makt, ibland ser den ut mer som ett mörker, som frånvaron av ljus. Och därmed kom hela predikan att handla om ljus, hur vi kan leva i Ljuset, leva nära ljuset Jesus Kristus som säger sig vara världens ljus. Formas av honom, ha honom som förebild i fråga om godhet, rättfärdighet och sanning (enligt dagens episteltext från Efesierbrevet). Men också leva av ljuset, böja oss och låta oss tändas av hans liv, hans ljus. Låta honom tränga bort mörkret ur våra hjärteskrymslen.
Det här låter troligen väldigt abstrakt men känns väldigt viktigt för mig. Det är tur att jag som predikant får räkna med den heliga Anden som kan göra stenar till bröd, och fattiga tankar till levande Gudsord för åhörarna. Det var i alla fall roligt att vara "riktig präst" en söndag och få utmaningen att brottas med Bibelns texter.
Dessutom var inramningen så härlig. Gudstjänsten hölls i församlingshemmet vilket gav närhet och avspändhet. En afrikansk kvinna sjöng sånger från Ghana. Olika församlingsbor deltog med läsningar och böner. Och trots den bönhusliga inramningen så firades mässa, alltså nattvard i gudstjänsten. Gudstjänstordningen var enligt en fin lokal temamässa som en av församlingsborna, Steina Qvickroot hade skrivit både text och musik till. Vid kyrkkaffet informerade jag om vart våra kollekter till det internationella arbetet tar vägen, hur de kanaliseras genom våra ekumeniska organ med säte i Genève till behövande runt vår jord. Och jag drog huvuddragen i Svenska kyrkans insamlingspolicy, något som alltid tycks ge folk aha-upplevelser.  Sen visade kvinnan från Ghana och hennes man afrikanska kläder, tyger och trummor och berättade om dem. Det slutade med att hela församlingen satt där och trummade.
En inspirerande söndag för predikanten således. Tack Stigsjö!