Bakslag men hopp om vår

Efter den gångna valborgshelgens kaskad av förromantiska excesser
måste jag konstatera att den här veckan kommer att handla om ett par bakslag.
Vädret, jovisst, kylan återvänder och kanske vi får uppleva snö i maj.
Men till bilden hör också en sjuksal med oro och ångest, dit mina tankar hela tiden går.

Taltrasten fortsätter att tro på en sommar.
Sjunger för full hals redan vid tretiden på morgnarna utanför sovrummet i stugan,
fast det ännu är så hopplöst mörkt då.

Bäcken fortsätter att strömma
trots alla varningsrop om föroreningar.

Och solen kryper upp ovan horisonten lite tidigare för varje dag.

Den trotsar alla rapporter om global uppvärmning
och ökande cancertal.

Solen och bäcken och trasten tycks tro på livet,
fast sjukdom och död hela tiden hotar
och vill kyla ned våren med mer snö och misströstan.

Är det detta som är livets mysterium,
maskrosens mirakel i asfalten,
vårens tilltro till ljuset och värmen,
människans trotsiga kärlek till livet?