Idag var domkyrkan fullsatt. Inte en chans att få en sittplats med utsikt. Jag hamnade på norra läktaren och såg bara processionerna. Men efter några års erfarenhet av präst- och diakonvigningar njöt jag samtidigt av att få sitta där utan minsta ansvar och bara njuta.
Fast man njuter inte av ljudet i Härnösands domkyrka. Vi på läktarna hörde egentligen ingenting. Och detta trots att domkyrkan är nyrenoverad. Märkligt, mycket märkligt.
In kom en lång procession av medverkande, och bland dem ett gäng blivande präster och diakoner. Bland dem var en präst i den ungerska kyrkan som nu skulle tas emot som präst i Svenska kyrkan.
Beredelsen och evangelieläsningen hölls av biskop Simo Peura från vårt vänstift Lappo i Finland. En teckenspråkskör sjöng psalmerna på teckenspråk. Och domkyrkokören jublade med Vivaldi.
I december blir det fyrtio år sedan min egen prästvigning.
Och nästa år fyller jag sextiofem.
Ändå känns det inte som om jag är riktigt redo för att pensioneras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar