Bikt

Halkade in på programmet ikväll.
Visste inte om det,
men där var han, Herbert Blomstedt.

Jag kände direkt igen honom  fast jag aldrig sett honom.
Bara på teve.
Stor, stor, jättestor dirigent från Sverige.

Alltså, vad får mig till tårar?
Jag är sextiofyra år nu, med ett utplanande känsloliv enligt böckerna.
Ja det skulle vara barn eller barnafödande i så fall.

Men Herbert Blomstedt..?!
Nej, jag skulle på förhand säga nej.
Känner ju inte karln och än mindre varit på hans konserter.

Men - känslan bara väller över mig,
en förbjuden känsla.
Och tårarna kommer.

Fyrtio år sedan i år.
Sjuttonde december i Luleå domkyrka.
Prästvigning.

Om exakt två månader går jag i pension
efter ett helt liv som präst i Svenska kyrkan.
Fyrtio år.

Vad hade hänt, om inte..?
Var hade jag varit, om jag i stället..?
Om jag hade valt annorlunda?

Och tårarna strömmar
medan maestro Blomstedt dirigerar Tjajkowskij
och berättar om sitt liv.

Jag valde bort musiken.
Nja - kanske inte helt, jag vet det.
Har ju musicerat hela mitt liv.

Har spelat gitarr på andakter
och lyckats ta kantorsexamen
men framför allt sjungit och lett körer.

Men ändå -
Jag valde inte cellon och musiken som nummer ett
- utan kyrkan.

Och idag -
gud förbjude,
gråter jag för första gången över det valet.

Men det går nog över!