Idag läggs vårt kära radhus ut till försäljning.
Det smärtar att vi måste skiljas från det allra bästa hus vi
bebott i Härnösand. Men nu har det blivit så. Vi råder inte över mer än det vi äger.
Åsa har fått en tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet från mitten
av december. Jag passar då på att gå i pension. Hon sökte tjänstledigt i två år men fick kämpa sig till ett halvår för att
pröva sin nya tjänst.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.
Hon kommer alltså att tvingas säga upp sin tjänst i domkyrkoförsamlingen, när vi en dag förhoppningsvis har konstaterat sett att vårt boende och hennes arbetsplants i San Francisco inte är allergiframkallande. Och då finns det ingenting längre som talar för att vi skall komma tillbaka till Härnösand efter våra två år i utlandskyrkan. Okey, det är så församlingen vill ha det. Det är bara att acceptera.
Vårt hus är nu ute till försäljning.
Rackarns vad vi fejade inför fotograferingen. Och ikväll när jag
ser korten på Hemnet känner jag mig glad. Och jag förvånas över det.
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ.
Ändå känner jag mig glad.
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?
Vårt radhus är ju det allra bästa boendet i hela Härnösand typ.
Ändå känner jag mig glad.
Är det för att det kanske är dags att bryta upp..?
Fint.
SvaraRaderaMen jag inser att den dagen som det är dags för oss att sälja hus (jomen nån gång blir det ju så) så behöver jag städa TVÅ ÅR innan det går att släppa in nån fotograf ...
Huvva.
Lycka till med säljeriet!