Bara två veckor kvar

I nio och ett halvt år har jag gått till denna arbetsplats.
I nio och ett halvt år har jag varit stiftspräst,
men nu är det snart slut med det.
Jag har börjat avrusta.
Det stora medarbetarmötet förra månaden blev för mig Finalen.
Efter den höjdaren har jag haft en del efterarbeten,
men nu börjar även det vara gjort, det mesta.

Och efter gårdagen känns det som om uppbrottet närmar sig.
För då sa jag farväl till en mycket kär vän och kollega från Sydafrika.
Avskedet blev smärtsamt men blev lyckligtvis kort.
När han skulle åka sin väg var jag redan sen in till ett möte,
och därför blev vi inte stående så länge.
Vi såg varandra i ögonen och visste att vi inte visste om vi alls skulle ses igen.
En varm broderlig kram och några ord, och sedan åkte han.
Och jag gick in till mitt möte som gällde framtiden för stiftets internationella arbete.

Båda dessa saker landade i mig under den blåsiga regnnattten,
så idag kände jag att nu börjar jag vara beredd att sluta.
Min tjänst kommer att besättas och arbetet fortsätter.
Andra tar vid.
Det är en som sår och en annan som skördar,
och vi får gå in i varandras arbete
i kyrkans långa stafettlopp genom tiden.

Så idag har jag börjat gå igenom mina högar, rensa och slänga.
Plocka fram gamla konferenspärmar och rensa ur och slänga.
Och spara ett och annat. Men mest rensa ur och slänga.

Och så har jag mätt ut den återstående tiden,
de två veckor som är kvar innan jag själv går min väg.
Har lagt ut den kompledighet jag har innestående
och avsatt tid för de uppgifter som är kvar.

Det blir nog bra det här,
men det handlar också om sorg.