Söka visum

Vi stiger upp och tar oss an våra visumansökningar.
Det blir skönt att få det gjort innan vi åker till barnen och barnbarnen under helgen.
Att ansöka om visum visar sig dock vara ett sisyfosarbete.

Vi sätter oss med varsin dator vid 8.30 ungefär och loggar in på amerikanska ambassadens sida för visumansökningar. Där visar sig ett helt gigantiskt frågebatteri som håller oss igång ända fram till lunch. Dom vill veta Allt om vår härkomst, våra anställningar, våra fem senaste resor till USA, om vi ämnar komma för att starta krig, bedriva terrorverksamhet, sälja knart, röva bort barn, sälja sex osv.
Och just som allt är ifyllt försvinner hustruns ansökan spårlöst ut i cyberrymden,
och hon får vackert börja om från början.
Riktigt krisigt blir det när vi ska bifoga ett kort på oss själva 5x5 cm. Fram med husets alla kameror, och var är USB-sladden till lilla kameran, äh förresten ta din ajfån, den tar bra kort. Det funkar inte, så jag tar min stora Nikon som har en sladd. Vi plåtar oss och konstaterar att vi har ganska hysteriska blickar på korten. Laddar över, skynda dig innan vi blir utloggade.
Jag laddar in och laddar upp en bild. Nähä, den har ett omöjligt format. Och det är nu som hustruns dator släpper taget om amerikanska ambassaden så att hon får ta alla frågor i repris.
Scheisse!
Vi beslutar oss för plan B, dvs att ta med oss färdiga kort till det obligatoriska samtalet på ambassaden. Och försöker skicka det ifyllda frågebatteriet on line.
Det går inte om vi inte har korten med. Går bara inte!

Där någonstans brister vår helgelse för dagen, och med frustrationen sprutande ur öronen packar vi ihop våra datorer, packar och kastar i oss en filtallrik och kör söderut bort från eländet. Det där med att starta krig eller ett terrorangrepp eller att sälja knark over there dröjer kvar i mina tankar...
Men när vi passerat Njurunda får jag kaffe.
Och sen är det riktigt vackert därute i hösten.