Idag är dagen då Sverige har återgått till arbetet inför vårterminen.
Mina facebookkompisar har tävlat om att vara trögast åter i jobbet:
- Hur ska jag kunna komma ihåg mina datakoder? Komma upp i tid? Få energi till knoget?
Och då tänker jag efter lite grann och frågar mig medan jag plockar undan julprydnaderna:
Hur känner du det då, när nu en hel härlig arbetstermin ligger framför,
ja ett helt nytt härligt arbetsår, och du inte får vara med?
Och jag måste svara helt ärligt:
Jag vet inte, för sedan jag pensionerades den första november,
har jag inte haft tid alls att fundera över det.
Jag och hustrun har haft fullt schå med att förbereda oss för vår flytt,
dvs avsluta våra jobb, sälja en bil, sälja radhuset, slänga sånt som inte ska vara kvar.
Tänk att det kan vara så mycket, vi som har flyttat vartannat år i Härnösand...!
Besöka kära barn och barnbarn och även få besök.
Direkt efter flyttbilen kommer en bäbis till andra advent, och jag blir extramorfar i ett huj.
Och julen i stugan, och systrar och svägerska från Amerika
och dotterson från Amerika och pepparsås med hela släkten.
Och nyårsresa med bäbisen till väntande morfar i Luleå,
goda middagar och fikastunder med hustruns syskon,
och så hem igen till fas två.
Dvs på allvar lista allt som måste göras innan vår utresa,
fundera över hur hela kyrkokansliet kan ha stängt så länge.
SKUT- hallåå!
Sitta på kvällarna och ruva över alla emigrationsfrågor.
Vilka mer ska kontaktas, elbolaget, försäkringsbolaget?
Har vi sagt upp tevelicensen,
har vi alla papper i ordning inför visumintervjun?
Vad behöver vi säga till dem som ska sköta stugan?
Var ska vi tvätta kläderna nu? Hugga upp en vak i sjön..?
Och vems soptunna kan vi drabba med våra återstående soppåsar?
Dessutom har en hel del tid ägnats åt att besöka länets sjukvårdsinrättningar.
Lyckligtvis bara som chaufför och extramorfar.
Men jag är imponerad över alla som sliter för vår hälsa och dessutom orkar vara trevliga.
Men åter till frågan om arbetsterminen.
Hur känns det, Jan, att inte få återgå till arbetet?
Svar: Otroligt skönt. Oförskämt skönt.
Kanske ett ämne för ett mer djuplodande blogginlägg.
Men inte ikväll.
Kan bara säga att jag är tacksam över alla dem som håller igång samhället och kyrkan
när jag själv inte är förvärvsarbetande längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar