Själaföda

Det är under prästvigningsretreaten för fyrtio år sedan i biskopsgården i Luleå.
Vi är tio som skall prästvigas efter genomgångna utbildningar och prov.
Under ett kaffesamtal kring vårt kommande predikouppgift säger så vår värdinna,
- och det är det enda sagda jag minns från den helgen -
Hon säger med en bekymrad min:
- Men - varför ska ni präster alltid predika, om ni ändå inte har nåt att säga..?
Rakt ut i luften sådär: ...om ni ändå inte har nåt att säga...?
Det blir rätt tyst runt bordet kan jag lova. Vad säger biskopinnan, hur törs hon??
Till en början klingar hennes ord vanvördiga inför vårt förestående höga kall.
Men ju äldre jag blivit, desto mer ligger i hennes ord en förståelse, ett stänk av nåd över alla präststackare som måste leverera en predikan varje söndag. Den goda fru Ingegerd Hellsten  hade nog fått mycket snömos i öronen under sina många år i kyrkbänksämbetet och skulle gärna ha befriat oss från predikotvånget om hon hade kunnat.

Jag har sedan den dagen predikat i fyrtio år, åtminstone i trettio av dem. Och känt det vara en stor, viktig och rolig uppgift. Men alltid lika svår och nervös. Jag har ju sällan haft utskrivna manus utan mest bara stolpar på ett papper. "...och Gud må förlåta mig somliga rader, för jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals..."
Ju äldre jag blivit, desto svårare har förkunnelseuppgiften känts. Och det beror nog till en del på en inre osäkerhet om vad jag ska predika. Livet har blivit mer mångtydigt med åren och tvivlen starkare. "Ingenting är längre som förut, alla gamla sanningar är slut. Alla gamla sånger dom är vals och håller inte alls", sjöng Anders Fugelstad. Och lite så är det. Under de sista tio åren har jag som stiftspräst inte heller hållit mer än några enstaka gudstjänster per år, och det har faktiskt känts bra. Har helt enkelt inte varit så prediko-nödig om uttrycket tillåts. I unga år var jag däremot väldigt nödig och kunde utan vidare predika i en trekvart. Jag var ju i Norrbotten bevars. En kollega från Stockholm hamnade efter prästvigningen i Skellefteå med alla dess bönhus och kapell. Efter några år sökte han sig därifrån med orden:
- Om man ska vara präst i Skellefteå landsförsamling, ska man vara skapad så att munnen börjar gå så fort man ser ett bönhus.
Han kämpade mycket med sina predikningar och kände sig måhända lite mager om bena i den fromma Skellefteåbygden.

Det är inte lätt att tala offentligt, det är en sak. Men att vara förkunnare innebär dessutom att man utifrån Bibelns ord ska försöka tolka vad som kan vara Guds ord till oss idag. Predikanten ska utbedja sig ett budskap att förmedla till sin församling. Därför är förberedelsen i bön och studium så viktig. Den som sitter i kyrkbänken märker rätt snart om predikanten har läst på texten, tagit den till sig och fått ett budskap att framföra. Och nu ska jag klaga lite. Många predikningar jag hör känns som ett evigt knådande med degen och dess bibelingredienser och inte som ett utdelande av bröd till hungriga i bänkarna. Det blir mycket knådande men lite bröd. För en del präster verkar inte församlingen ens vara i fokus under predikan.

Hur mycket beror det på mig som åhörare, min förberedelse och andliga aptit, och hur mycket beror på predikanten? Är det månne så att vi brödutdelare själva är så undernärda, att vi inte orkar ut med det levande brödet? Har vi förlorat evangeliets kärna och stjärna, Kristus? Har hantverket blivit viktigare än produkten? Har arbetstidsregler och lediga dagar blivit viktigare än vad och vilka vi skall vara till för?

Det berättas om Thomas av Aquino, katolska kyrkans store medeltida normalteolog, att han satt och skrev på sitt stora verk Summa theologica, som med skolastisk precision skulle förklara den kristna tron. Plötsligt stod där Kristus vid hans sida, tittade över hans axel och sade: Du skriver bra om mig Thomas.

Tänk om det är sant att det finns en älskande gud bakom allt, tänk om det är sant att Jesus lever och kan hjälpa oss med våra livs dilemman som skulden och döden, då har vi  som predikanter ett unikt budskap att dela,  en helt underbar brödkaka att både själva leva av och även dela ut till de andligen hungriga. Brödet som mättar hunger.
I stället för att bara stå där och knåda tankar och möjliga bibeltolkningar är vår uppgift att se till att våra församlingsbor får själaföda.

Jag är nog lite predikonödig iaf.