Bloggar-Dag en vända till

Tack för alla synpunkter som kommit in efter mitt inlägg om Dag Sandahls bloggande!
Innan jag svarar er vill jag säga, att jag inte tycker om anonyma kommentarer.
Stå för den du är, vad du än tycker! Annars känns det oärligt. 
Jag kommer i fortsättningen att radera anonyma kommentarer.
Nu till era synpunkter. Jag väljer att skriva ett nytt inlägg i stället för att fortsätta på kommentarsfältet.

Många av er som skrivit kommentarer verkar känna broder Dag och kan säga: ”Ja men han är ju så där. Vi vet ju alla hur Dag skriver.” Jag gör det inte, och de flesta i vår kyrka som beskådar hans framfart känner honom inte och har därför ingen anledning att urskulda hans buffliga självgoda stil. Men just eftersom jag inte känner honom, bör jag självfallet heller inte ge honom några råd om att lämna kyrkan eller annat. Så det var fel av mig.  Som Andreas H säger: ”Det vore ju puckat om folk både till höger och vänster lämnade SvK på grund av varandra.”  Jag vill naturligtvis inte att någon enda ska känna sig tvingad lämna sin moderkyrka. Men för mig som inte känner bloggaren ifråga kommer frågan ändå osökt: Varför ägnar han sig i inlägg efter inlägg åt rent raljerande och, som i inlägget om biskopen i Härnösand, åt rena otidigheter? Och hur kan han dessutom förbli så påhejad och beundrad för det? Det går inte ihop för mig. Jag vidhåller att ni inte tjänar några röster för Frimodig kyrka genom den flatheten mot honom.
Nu vill jag kommentera en del av det ni sagt.

Lars och Gunvor: DS är säkert en arbetsmyra i vingården om man kan säga så. Han verkar ha stor kapacitet. Jag har inte velat påstå något annat. Sen måste jag visst förtydliga, att jag har flyttat till Kalifornien, eftersom min fru har fått en tvåårig tjänst som diakon inom Svenska kyrkan i utlandet med placering i San Francisco och att jag själv i samband med det har gått i pension.

Torbjörn: DS har förvisso en vass penna och älskar att analysera och dra slutsatser. Men märker du inte att det nästan alltid handlar om att förlöjliga andra människor, typ Helle Klein eller biskop Tuulikki? Jag borde väl känna mig hedrad som har bevärdigats ett med alldeles eget förlöjligande blogginlägg av honom, men jag blir bara sorgsen. Tycker det är tråkigt att han inte vill gå in i ett samtal utan tjuvnyp, utan väljer ironi och raljerande i stället i stället för respekt för sin motpart. Tyvärr rann sinnet på mig, så att jag skrev elakheter jag med. Jag erkänner det och tycker inte det var det bästa jag har skrivit. Men att sätta det i system utan att någonsin ta tillbaka något eller ångra de sår man med sitt tal eller skrivande tillfogar människor, det upplever jag inte rätt. Ironier skapar aldrig förtroende! Eller..?

Sedan, bäste Tobbe, så hoppas jag du tror mig när jag säger att jag blir ärligt glad om du ha framgång i Hertsökyrkan. Under ditt ledaransvar har tydligen den lilla kyrkan blivit en härd att värma sig vid. Sen vet du att jag inte delar din teologi helt, men det har jag aldrig gjort.

Under mina år som stiftsanställd har jag fått möta Church of England något. Jag har fått intrycket att de är mer accepterande mot oliktänkande än vi i SvK. De kan se med humor på sig själva och att kyrkan inrymmer en mångfald traditioner:
Konservativt högkyrkliga – High and dry,
Liturgister – Smells and bells,
och mer evangelikala grupper – Happy clappy...

Den grundsynen av mångfald och acceptans tycks ännu inte ha rönt någon vidare framgång i Sverige. För oss är det tydligen väldigt viktigt att i vår vilsenhet vara väldigt politiskt korrekta och känna av vinden. Och inte konstigt egentligen, eftersom vi har varit en påtvingad enhetskultur i åtminstone femhundra år. Vårt nya mångfaldssamhälle ställer oss kyrkliga inför stora och helt nya utmaningar. Men vi måste vara tålmodiga!

Anonym: Jag håller helt med om att radions och tevens gudstjänster liksom många församlingsgudstjänster har blivit väldigt urvattnade med åren. Om jag är på resa och inte har tillfälle att gå till kyrkan en söndag, så blir jag oftast besviken när jag slår på radion eller teven. Allt är så tillrättalagt och ofarligt, att det luktar performance mer än dramatisk liturgi och äkta tillbedjan. Vi har ju världens bästa budskap att gå ut med: Att det finns nåd för syndare och glädje bortom graven. Varför sticka under stol med det!? Jag menar på intet sätt att vi skall frångå det. Tvärtom!
Min poäng ligger i att jag inte tror på DS:s bloggmetod att förlöjliga sina teologiska motståndare och vägra ett ödmjukt samtalsklimat mellan jämlikar på sin blogg.

Och jag vill utmana er i Frimodig kyrka att för trovärdighetens skull våga ta spjärn mot er banérförare DS och hans metoder. Fler än jag skulle ta er på allvar och till och med bli intresserade, om det inte vore för den raljanta och förment överlägsna tonen i hans framträdande som talesperson. Fler nomineringsgrupper har gått på huvudet på grund av en alltför tongivande och oklok företrädare. Se bara på POSK i Härnösand. Inför höstens kyrkoval finns nu där ett enormt demokratiskt underskott efter POSKs kollaps.