The Gold Trail

Vi hann inte långt idag förrän vägen svängde till höger och vi kom in på Highway 49.
Det visade sig ödesdigert. Visserligen var vi inställda på att följa den gamla guldtrailen öster om Sacramento och söderut. Något måste vi ju ändå göra som besökare i the Gold country. Vi gruvade oss in i det längsta, men fann till slut ingen ursäkt. Så idag blev det av. Vi körde österut till Placerville och tog där 49:a söderut som tog oss längs de gamla gruvorterna Sutter creek, Jackson och fler.
Men redan efter en mil blev vi stoppade av en clash mellan indianer och vita som tvingade oss att vända om. En massa polisbilar kom dit och tog hand om kollisionen. En brandbil likaså. Vi hamnade således på helt okända vägar för att komma runt olycksplatsen och fick sällskap av en karavan av hästar och vagnar på väg till lyckans land. I den lilla staden Sutter Creek pausade vi, snustorra av vägens damm, och steg in på huvudgatans saloon. Jag gick fram till bardisken och beställde en doubble whiskey medan jag med handen på hölstret lät blicken svepa över den rökfyllda lokalen. Nu blev det visserligen bara två koppar kaffe i stället och en delad blåbärsmuffins, men okey då. Jag skulle ju ändå ta över tyglarna i diligensen efter vårt stopp. På väggen innanför caféets bardisk läste jag i en inramad tavla: "Give me coffee and nobody gets hurt." True, very true.

Vi strollade en stund längs gatan och slank in på en och annan damekipering. Jag menar, det var ju ändå hustruns birthday. Hon kom sedermera ut med två fina dresses med krås och fina vidbrättade artonhundratalshattar. Stadens slödder vek undan för henne där hon gick fram. Framme vid vår diligens var det alltså min tur att fatta tyglarna. Jag ställde in backspeglarna, och Yihaaa..!

So, we set out on the trail again. The road took us down to a little creek, where I saw a dozen men bowing down in the water with a shovel and a pan hoping to get a golden nugget or two. Climbing the hill on the other side, we met a Wells Fargo stage coach, drawn by two horses. I had to hit the break, or else I would have hit it.
Finally we reached the little town of Mokelumne Hill and could feed our horses. The gas costed some 37 bucks. I thought it was dammed to much and started to argue with the owneer. But quick as a viper he hold me at gunpoint until it all was paid. You know, I tried to pay with Wild Cat Money, but that he didn't like at all... He unsecured his gun and said: Hey man, you don't fool me. So I took up dollars and paid, and luckily he then secured his gun and smiled. But what the heck, its cheeper than in Sweden.
After that we fled the Wild West as fast as we could
hoping to reach San Francisco before the sunset.

Och nu känner jag att jag iaf lite grann har varit i Vilda västern.