Påven Franciscus och ärkebiskopsvalet

Jag kommer hem från affären med tidskriften LIFE:s nummer om påven: Pope Francis, the Vicar of Christ from Saint Peter to today. Sätter mig ned en stund innan matlagningen och läser. Men hinner bara några rader, innan jag måste lägga ifrån mig tidskriften och plocka upp datorn bredvid min stol.

Så bra sagt, så otroligt bra! Jag menar den nye påvens vigningspredikan, citerad på sid 6 under rubriken On St. Peter's Throne. Den tillhörande bilden visar påven Franciscus sittande på påvetronen framför den församlade skaran av kardinaler som just har valt honom. Hela uppslaget ser ut att tala om makt, maktutövning, prestige från honom som sitter on St. Peter's throne. I snörräta rader sitter de lika svartklädda kardinalerna med sina roliga och för all del klädsamma röda kalotter för att lyssna till sin nye ledare. Känns det inte till och med lite som tyskt 30-tal?

Men så läser jag vad den nyvalde påven säger i sin första predikan. Och här måste jag få citera tidningen: "In his eloquent and moving homily delivered at St. Peter's during the Mass inaugurating his Petrine ministry on March 19, he said that on this day:
We are celebrating the beginning of the ministry of the new bishop of Rome, the successor of Peter, which also involves a certain power. Certainly, Jesus Christ conferred power upon Peter, but what sort of power was it? Jesus's three questions to Peter about love are followed by three commands: feed my lambs, feed my sheep. Let us never forget that authentic power is service, and that the pope too, when exercising power, must enter ever more fully into that service which has its radiant culmination on the cross. He must be inspired by the lowly, concrete ant faithful service that marked Saint Joseph and, like him, he must open his arms to protect all of God's people and embrace with tender affection the whole of humanity, especially the poorest, the weakest, the least important..."

Alltså, kanske påven Franciscus på fullaste allvar menar, att den enda makt han som kyrkans överhuvud har är tjänandets makt. Jag vill gärna tro det. Att hans makt ligger i föredömets makt.  I tjänandet, i tjänarviljan som han visar då han på skärtorsdagen firar mässan på ett ungdomsfängelse och själv tvättar internernas fötter. Som exempel på tjänandets makt hänvisar han i sin predikan till jungfru Marias man Josef som tog sig an ett barn som inte var hans. Sådan skall en rätt påve vara, menar Franciscus, "en som öppnar sin famn för att försvara allt Guds folk och omsluta hela mänskligheten med ömhet, särskilt de fattigaste, de svagaste, de minst viktiga."

Och nu står vi inför att välja en ny ärkebiskop för Svenska kyrkan.
Vi har ett exempel att lära av.
Det diskuteras sökprofiler hit och dit i sociala medier.
Hur skall den nya ärkebiskopen vara, vilken kompetens skall hen ha osv.
Jag hoppas hen visar tjänarsinne i den helige Franciscus' och påven Franciscus' efterföljd.
Och vågar visa det i handling.