Nej, det var inte fruktsalladen i morse medan solen försökte väcka oss genom persiennerna.
Det skulle bli en vanlig arbetsdag på många sätt.
Det var inte att jag vrålstädade,
både dammsög och våttorkade vår lägenhet.
Uppe vid kyrkan vidtog repetitioner inför dagens två vigslar.
Jag skulle vara kantor och hade en svår uppgift.
Men det var inte det - varken Lover lay down eller Sonja Aldéns Du är allt.
Brudparen tårades över stundens högtid, och visst, det var fantastiskt.
Men sen, sen ser jag en nybliven mormor stå på San Franciscos flygplats
för att ta emot den dotterdotter hon ännu inte sett.
En ung familj som kommer nedför rulltrappan.
En kram som omfattar hela universum.
Ett barnbarn i famnen.
Lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar