Midsommarafton

Det är midsommarafton.
Jag är hemma, men långt hemifrån.
Som dom sjunger i Kristina från Duvemåla efter ankomsten till det nya landet:
"Hemma var ligger det nånstans? Kan nån ge svar.
Nu är det midsommar och dans hos mor och far."

Tankarna på Sverige har funnits där hela dagen.
När jag vaknade i morse hade man redan dansat färdigt
runt midsommarstängerna.
Och nu när vi har afton, är natten ljus hemma,
och solen håller på att gå upp igen efter sin tupplur.

Men där är jag inte i år.
I år är hemma här i San Francisco.
Amerikanerna firar inte midsommar alls. Årstiderna är inte alls så tydliga som i Sverige.
Men svenskkolonin kommer att samlas i morgon till ett stort midsommarfirande i Sveadal. Det ska bli spännande. Det talas om tusen personer.

Så idag är en lugn mellandag mellan barnbarnsbesöket och midsommarfirandet.
Jag har varit uppe i kyrkan några timmar och övat piano, orgel och cello.
På söndag ska jag spela cello i norska gudstjänsten.
Ska spela O låt mig få vara en liten kvist, medan nattvarden utdelas.

Det har varit riktigt varmt några dagar, ca 22-24 grader.
Vore det inte för blåsten så skulle det kännas varmare än det gör.
Stan är fylld med turister. San Francisco fjäskar riktigt för dem.
På kabelvagnen tjoas det uppför och nedför och tas kort.

För mig vänder nu årets midsommarafton mot kväll, men utan sill och färskpotatis.
Och det går det med, utan problem.
Men om två veckor åker vi hem till den svenska sommaren.
Då åker nog sillburken fram.
Det ser jag fram emot.
Väldigt mycket.