Efter två dagar med grått regn
och efter tre veckors intensivt familjeliv
har det plötsligt blivit så tyst i vår stuga.
Inga barn kring middagsbordet ikväll.
Lillstugan står tom.
Den lilla gröna barnskottkärran står sysslolös,
övergiven och fylld med regnets tårar.
Hoppas att sommaren inte är slut nu.
30 juli 2013
28 juli 2013
Höstaning
Nej, inte på riktigt, bara på låtsas.
Idag satt jag och tittade på gräsmattan vid vår sommarstuga.
Den är härligt grön.
Men i det gröna såg jag väl spridda gula löv, vad dom nu hade där att göra mitt i sommaren...
Vackert i och för sig. Men onödigt tyckte jag. Gula löv är höstens förebud.
Så kisade jag lite, och då tyckte jag att löven såg ut som kantareller,
gulglänsande goda kantareller som får mina smaklökar att känna Ahh!
Vi har en härlig tid framför oss med svamp och annat gott från naturen.
Så kisade jag ännu mer, och då blev de gula löven till stjärnor på en mörk himmel.
Med ens kände jag att hösten är nära och vintern likaså
i och med att vi nu övergår från juli till augusti..
Fast - just idag var sommaren ljuvlig,
och badvattnet i Skogstjärnen likaså.
Man ska inte kisa för mycket.
Idag satt jag och tittade på gräsmattan vid vår sommarstuga.
Den är härligt grön.
Men i det gröna såg jag väl spridda gula löv, vad dom nu hade där att göra mitt i sommaren...
Vackert i och för sig. Men onödigt tyckte jag. Gula löv är höstens förebud.
Så kisade jag lite, och då tyckte jag att löven såg ut som kantareller,
gulglänsande goda kantareller som får mina smaklökar att känna Ahh!
Vi har en härlig tid framför oss med svamp och annat gott från naturen.
Så kisade jag ännu mer, och då blev de gula löven till stjärnor på en mörk himmel.
Med ens kände jag att hösten är nära och vintern likaså
i och med att vi nu övergår från juli till augusti..
Fast - just idag var sommaren ljuvlig,
och badvattnet i Skogstjärnen likaså.
Man ska inte kisa för mycket.
26 juli 2013
Endast
Endast i norrljuset
ser jag björkstammarnas vithet.
Endast i riktningen norr
hittar allt sin plats.
Endast ikväll
ser jag det.
ser jag björkstammarnas vithet.
Endast i riktningen norr
hittar allt sin plats.
Endast ikväll
ser jag det.
23 juli 2013
Kanske Livet!
Nu är vi åter i vår stuga,
för närvarande vår enda egna tillflykt här på jorden.
Efter drygt två intensiva och roliga veckor får vi nu slappna av.
Det började over there i New York då Angelina Pearl döptes till kristen.
Och det fortsatte med vår landning i Sverige och Härnösand
och alla förberedelser för att få stugan och livet i ordning,
inte minst vår egen tidsuppfattning.
Jag gick som en zombie i över en vecka innan klockan visade rätt.
Så dop nr två med allt vad därtill hör.
Barn och barnbarn kom upp och provade Morfars/Farfars sandlåda och småbarnsgunga.
Hustruns barnbarn Simon Ingemar som föddes före vår utresa, döptes i domkyrkan.
Som mest var vi nio personer i stughushållet den helgen.
Sen upp till Luleå och dop av Maj-Lis och hennes tremänning Tor Lukas.
Det blev en fin helg,
men visst kände vi av saknaden av dem som inte längre finns i livet.
Men Luleå var så vackert, särskilt sommarljuset!
Idag har vi kört tillbaka ner till Ytterskog och friden.
Sandlådan saknar de små.
Gungan hänger sysslolös.
Sovstugan undrar vart alla tog vägen.
Bäcken är tyst, släpper bara en rännil.
Skogen runtom ekar av fåglars frånvaro.
Inga tättingar är längre i friartagen.
Det som hörs är stuggrannars liv på andra sidan skogen
Och svosch, svosch, svosch, vindkraftverkens viskningar.
Samt en och annan sensommarmygga.
Denna vila är precis vad vi behöver.
För några timmar sedan landade vi alltså här i Ytterskogs tystnad.
Och vi är så Tacksamma för Allt.
I slutet av denna sverigesommar väntar några dagar med de återstående barnbarnen.
Kan någon förklara varför just barnbarn är så centrala i ens liv numera?
Man kunde ju hyra en retreatstuga i skärgården,
satsa på en sommarkurs i komponering eller skrivande,
eller försöka hämta igen det gångna halvårets missade svenska romaner och filmer.
Men icke.
Det finns tydligen sånt som är viktigare.
Kanske Livet!
för närvarande vår enda egna tillflykt här på jorden.
Efter drygt två intensiva och roliga veckor får vi nu slappna av.
Det började over there i New York då Angelina Pearl döptes till kristen.
Och det fortsatte med vår landning i Sverige och Härnösand
och alla förberedelser för att få stugan och livet i ordning,
inte minst vår egen tidsuppfattning.
Jag gick som en zombie i över en vecka innan klockan visade rätt.
Så dop nr två med allt vad därtill hör.
Barn och barnbarn kom upp och provade Morfars/Farfars sandlåda och småbarnsgunga.
Hustruns barnbarn Simon Ingemar som föddes före vår utresa, döptes i domkyrkan.
Som mest var vi nio personer i stughushållet den helgen.
Sen upp till Luleå och dop av Maj-Lis och hennes tremänning Tor Lukas.
Det blev en fin helg,
men visst kände vi av saknaden av dem som inte längre finns i livet.
Men Luleå var så vackert, särskilt sommarljuset!
Idag har vi kört tillbaka ner till Ytterskog och friden.
Sandlådan saknar de små.
Gungan hänger sysslolös.
Sovstugan undrar vart alla tog vägen.
Bäcken är tyst, släpper bara en rännil.
Skogen runtom ekar av fåglars frånvaro.
Inga tättingar är längre i friartagen.
Det som hörs är stuggrannars liv på andra sidan skogen
Och svosch, svosch, svosch, vindkraftverkens viskningar.
Samt en och annan sensommarmygga.
Denna vila är precis vad vi behöver.
För några timmar sedan landade vi alltså här i Ytterskogs tystnad.
Och vi är så Tacksamma för Allt.
I slutet av denna sverigesommar väntar några dagar med de återstående barnbarnen.
Kan någon förklara varför just barnbarn är så centrala i ens liv numera?
Man kunde ju hyra en retreatstuga i skärgården,
satsa på en sommarkurs i komponering eller skrivande,
eller försöka hämta igen det gångna halvårets missade svenska romaner och filmer.
Men icke.
Det finns tydligen sånt som är viktigare.
Kanske Livet!
15 juli 2013
Barnbarn
Huset är fullt av barnbarn.
De kommer och far i olika omgångar.
Helt underbart.
Men det gives icke tid till bloggande.
ej heller ork.
De kommer och far i olika omgångar.
Helt underbart.
Men det gives icke tid till bloggande.
ej heller ork.
09 juli 2013
Ibland undrar man
Ibland undrar man hur allting hänger ihop.
För hänger ihop det gör det nog, allt.
Ibland upplever jag det som om naturen bär bud.
Efter högmässan i söndags såg jag en skata som förirrat sig in i kyrkan.
Vaktmästaren hjälpte henne ut i friheten genom att öppna fönstren på läktaren.
Det blev för mig som en bekräftelse av vårt val att lämna församlingen och flyga vidare.
Jag vet två personer, nu avlidna, som jag särskilt saknar från mitt arbete och som båda besökt oss i stugan. Medan vi häromdagen drack kaffe på vår altan med L:s make,
kom två svarta fjärilar som jag aldrig sett förut och fladdrade runt oss mycket nära.
Ikväll, när jag kände mig lite undrande och gräsänklig,
ropade storlommen vemodigt och ensamt nerifrån sjön.
Och jag minns när vi satt vid stugan och undrade var vi skulle begrava vår förra hund Mimmi. Då kom en unghök in för landning över hustaket och satte sig på lägsta grenen av vår storbjörk. Det avgjorde saken. Vi begravde Mimmi vid björken.
Är sånt här bara slump, bara selektiv perception,
eller hänger det ena ihop med det andra?
Ibland undrar man.
För hänger ihop det gör det nog, allt.
Ibland upplever jag det som om naturen bär bud.
Efter högmässan i söndags såg jag en skata som förirrat sig in i kyrkan.
Vaktmästaren hjälpte henne ut i friheten genom att öppna fönstren på läktaren.
Det blev för mig som en bekräftelse av vårt val att lämna församlingen och flyga vidare.
Jag vet två personer, nu avlidna, som jag särskilt saknar från mitt arbete och som båda besökt oss i stugan. Medan vi häromdagen drack kaffe på vår altan med L:s make,
kom två svarta fjärilar som jag aldrig sett förut och fladdrade runt oss mycket nära.
Ikväll, när jag kände mig lite undrande och gräsänklig,
ropade storlommen vemodigt och ensamt nerifrån sjön.
Och jag minns när vi satt vid stugan och undrade var vi skulle begrava vår förra hund Mimmi. Då kom en unghök in för landning över hustaket och satte sig på lägsta grenen av vår storbjörk. Det avgjorde saken. Vi begravde Mimmi vid björken.
Är sånt här bara slump, bara selektiv perception,
eller hänger det ena ihop med det andra?
Ibland undrar man.
07 juli 2013
Dagens högmässa
Häromdagen skrev jag inför hemresan till Sverige,
att jag bl.a. längtade till högmässan i Härnösands domkyrka.
Det höll på att skita sig helt med det idag.
Jetlaggade som vi är i huset vaknade vi först kl halv elva.
Sällan har jag rakat mig så fort utan att skära mig.
Sällan har kaffe och en smörgås slukats så fort.
Och sällan har vi kommit för sent till kyrkan.
Men idag klarade vi både det ena och det andra, och - ja även det tredje.
Det var roligt komma tillbaka dit, till den kyrka som så länge varit vårt andliga hem.
Det var efterföljelsens söndag. Jag fick mig en god predikan och en underbar liturgisk skönsång av den unga prästen. Dagens Kyrkans förbön var också sällsynt välvald och fin.
Och så dela nattvardens gemenskap, med församlingen här och församlingen där.
Tankarna gick till Norska sjömanskyrkan i San Francisco,
till vännerna i Shepherd of the Hills i Tiburon och i Los Altos,
till dem som igår drabbades av flygolyckan på San Franciscos flygplats.
Jag tänkte på vännerna i de lutherska församlingarna i Sydafrika,
på mina barn och barnbarn förstås
och på dem jag saknar och som har lämnat det här jordiska livet.
Ja även om jag inte uttryckligen tänkte på alla dessa, så var vi ett och tillsammans.
Nattvarden är så nära Gud,
så nära alla kära, så nära samhälle och värld.
Binder samman.
Församlingens stjärnorganist bjöd till sist på andra satsen ur Haydns trumpetkonsert som postludium.
Och så alla kära församlingsbor och alla leenden och kramar efteråt!
Ja det var härligt.
Tur att vi inte inställde vårt kyrkbesök.
att jag bl.a. längtade till högmässan i Härnösands domkyrka.
Det höll på att skita sig helt med det idag.
Jetlaggade som vi är i huset vaknade vi först kl halv elva.
Sällan har jag rakat mig så fort utan att skära mig.
Sällan har kaffe och en smörgås slukats så fort.
Och sällan har vi kommit för sent till kyrkan.
Men idag klarade vi både det ena och det andra, och - ja även det tredje.
Det var roligt komma tillbaka dit, till den kyrka som så länge varit vårt andliga hem.
Det var efterföljelsens söndag. Jag fick mig en god predikan och en underbar liturgisk skönsång av den unga prästen. Dagens Kyrkans förbön var också sällsynt välvald och fin.
Och så dela nattvardens gemenskap, med församlingen här och församlingen där.
Tankarna gick till Norska sjömanskyrkan i San Francisco,
till vännerna i Shepherd of the Hills i Tiburon och i Los Altos,
till dem som igår drabbades av flygolyckan på San Franciscos flygplats.
Jag tänkte på vännerna i de lutherska församlingarna i Sydafrika,
på mina barn och barnbarn förstås
och på dem jag saknar och som har lämnat det här jordiska livet.
Ja även om jag inte uttryckligen tänkte på alla dessa, så var vi ett och tillsammans.
Nattvarden är så nära Gud,
så nära alla kära, så nära samhälle och värld.
Binder samman.
Församlingens stjärnorganist bjöd till sist på andra satsen ur Haydns trumpetkonsert som postludium.
Och så alla kära församlingsbor och alla leenden och kramar efteråt!
Ja det var härligt.
Tur att vi inte inställde vårt kyrkbesök.
06 juli 2013
Hemresa
Jag sitter nu i sommarstugan hemma i Sverige, Härnösand och Ytterskog.
Ofattbart.
Klockan är fem på morgonen. Jag har sovit sex timmar som klubbad.
Och har nu fått en kopp kaffe och sitter och ser ut över en bländande vy.
Grönska, stillhet och soluppgång.
Hemresan gick bara bra. I förrgår kl 12 lyfte jag in resväskorna i flygtaxin på Hyde Street.
Och igår anlände vi till Midlanda kl 16 men där fanns inte några väskor, fast de var incheckade ända till SDL. De dyker väl upp under helgen. Kanske berodde det på att vi bara hade trettiofem minuter på oss att byta till inrikes på Arlanda.
Flyget från San Francisco till Frankfurt tog 10 tim och en förlorad natt. Vi åkte med en Airbus 380 med plats för över femhundra passagerare i två våningar. Det var som att åka tåg. Jag satt på rad 64 C och roade mig med några filmer på min lilla monitor. Sökte på Comedy och hittade den urgamla skrattfilmen Those magnificent men in their flying machines från 1965. Jag minns med stor fröjd hur jag såg den med Kerstin och hur vi vrålade av skratt. Tur att jag den här gången satt bältad när den tyske officeren brakade ut i kärret i sidovagnsmotorcykeln. Jag gillar stort sån humor. Filmen var ett kärt återseende och klockren för mig.
När man flyger österut så länge, är det först kväll och sen direkt morgon. Det blir alltså ingen sömn, däremot en massa kryp i benen. För att få något annat att tänka på sökte jag på musikfilmer och hittade även där en guldklimp, Puccinis La Bohème med Anna Netrebko som Mimi. Och där blev jag fast i fyra gripande akter och en spännande upptagning från festspelen i Salzburg ifjol. Så resan gick fort och jag fick uppleva kultur på hög nivå så att säga.
På Arlanda slog jag personbästa från utrikes- till inrikeshallen och tog trappan upp till säkerhetskontrollen i två språng typ förbi världens längsta kö för att inte missa planet till Sundsvall. Hustrun hakade på och förvånades över min plötsliga och mycket osvenska beslutsamhet att strunta i konvenansen. Nej nu skulle jag hem! Och på Midlanda väntade kär syster, och hemma hos henne väntade kär svåger med Köttbullar! Toppen.
Sista biten körde vi själva i vår gamla kära Skoda Fabia upp till Ytterskog och rakt ut i spenaten som Jerry Williams skulle säga. Och här hade det hänt saker sedan i julas.
Vår underbare bonde i byn, Benka, har avverkat skog vid torpet, så att vi nu har ljust och luftigt kring vår tomt och ser mer av sjön. Återstår en massa uppröjning vid stigar och broar, men nåt ska ju den pensionerade prästen göra också.
På vår farstukvist väntade en nygräddad sockerkaka och ett Välkommen hem från några vänner. Underbart.
Nu när solen har kommit upp tar vindarna fart och torkar upp daggen.
Jag ämnar koka en kaffetår till att morna mig med.
Sen ska jag fira intåget i sommarhagen med att bära ut sommarmöblerna och inta verandan.
Hustrun har redan satt ut fasadflaggan.
Ikväll blir här grillkväll med myggen, var så säker!
Ofattbart.
Klockan är fem på morgonen. Jag har sovit sex timmar som klubbad.
Och har nu fått en kopp kaffe och sitter och ser ut över en bländande vy.
Grönska, stillhet och soluppgång.
Hemresan gick bara bra. I förrgår kl 12 lyfte jag in resväskorna i flygtaxin på Hyde Street.
Och igår anlände vi till Midlanda kl 16 men där fanns inte några väskor, fast de var incheckade ända till SDL. De dyker väl upp under helgen. Kanske berodde det på att vi bara hade trettiofem minuter på oss att byta till inrikes på Arlanda.
Flyget från San Francisco till Frankfurt tog 10 tim och en förlorad natt. Vi åkte med en Airbus 380 med plats för över femhundra passagerare i två våningar. Det var som att åka tåg. Jag satt på rad 64 C och roade mig med några filmer på min lilla monitor. Sökte på Comedy och hittade den urgamla skrattfilmen Those magnificent men in their flying machines från 1965. Jag minns med stor fröjd hur jag såg den med Kerstin och hur vi vrålade av skratt. Tur att jag den här gången satt bältad när den tyske officeren brakade ut i kärret i sidovagnsmotorcykeln. Jag gillar stort sån humor. Filmen var ett kärt återseende och klockren för mig.
När man flyger österut så länge, är det först kväll och sen direkt morgon. Det blir alltså ingen sömn, däremot en massa kryp i benen. För att få något annat att tänka på sökte jag på musikfilmer och hittade även där en guldklimp, Puccinis La Bohème med Anna Netrebko som Mimi. Och där blev jag fast i fyra gripande akter och en spännande upptagning från festspelen i Salzburg ifjol. Så resan gick fort och jag fick uppleva kultur på hög nivå så att säga.
På Arlanda slog jag personbästa från utrikes- till inrikeshallen och tog trappan upp till säkerhetskontrollen i två språng typ förbi världens längsta kö för att inte missa planet till Sundsvall. Hustrun hakade på och förvånades över min plötsliga och mycket osvenska beslutsamhet att strunta i konvenansen. Nej nu skulle jag hem! Och på Midlanda väntade kär syster, och hemma hos henne väntade kär svåger med Köttbullar! Toppen.
Sista biten körde vi själva i vår gamla kära Skoda Fabia upp till Ytterskog och rakt ut i spenaten som Jerry Williams skulle säga. Och här hade det hänt saker sedan i julas.
Vår underbare bonde i byn, Benka, har avverkat skog vid torpet, så att vi nu har ljust och luftigt kring vår tomt och ser mer av sjön. Återstår en massa uppröjning vid stigar och broar, men nåt ska ju den pensionerade prästen göra också.
På vår farstukvist väntade en nygräddad sockerkaka och ett Välkommen hem från några vänner. Underbart.
Nu när solen har kommit upp tar vindarna fart och torkar upp daggen.
Jag ämnar koka en kaffetår till att morna mig med.
Sen ska jag fira intåget i sommarhagen med att bära ut sommarmöblerna och inta verandan.
Hustrun har redan satt ut fasadflaggan.
Ikväll blir här grillkväll med myggen, var så säker!
03 juli 2013
Inför hemresan
Nu har vi varit i USA i drygt fem månader.
Tiden har gått fort och vi har upplevt mycket.Oerhört mycket.
Vi har lärt känna många nya människor, fått ett helt nytt sammanhang.
Har lärt känna en helt ny omgivning, ny stad, en ny kyrka, en ny kultur i ett nytt land.
Och är nu en del av en kyrka som är Svenska kyrkan men ändå inte fullt ut.
Som lever i Amerika och samverkar med Norska sjömanskyrkan.
Jag har nu varit pensionär i ett halvår och njuter av det.
Kan börja varje dag som jag själv vill. Okey, nästan varje dag.
Har lagom mycket att göra i hushållet och i församlingen.
Har kunnat satsa på musiken vilket var ett av målen med pensioneringen.
Övar och spelar piano, orgel och cello, om än inte särskilt målinriktat.
Jag längtar inte tillbaka till yrkeslivet i Sverige,
inte ens till den bästa arbetsplats jag nånsin provat, nämligen Stiftskansliet i Härnösand.
Dock längtar jag nu fram emot att inom kort gå dit och heja i fikarummet
samt heja på pastorsexpeditionen i domkyrkoföramlingen.
Vi åker alltså hem till Sverige på semester nu på torsdag 4/7.
För andra gången i livet kommer jag då att borda en Airbus 380 tillhörande Lufthansa.
Det är vad jag vet världens största passagerarflygplan, en tvåvåningsfarkost med plats för över 500 pers. För en flygfreak som jag är det något utöver det vanliga ska ni veta.
Förra gången jag flög en A380 åkte jag från Johannesburg i Sydafrika. Och på fredagkväll hoppas vi får landa hemma i vår sommarstuga i Ytterskog, där bäcken porlar och taltrasten refererar det som sker, och där i övrigt tystnaden råder i norrljuset.
På söndag hoppas vi så kunna fira högmässan i Härnösands domkyrka.
Då ska jag tacka Gud av hela mitt hjärta.
Välkommen dit du med.
Tiden har gått fort och vi har upplevt mycket.Oerhört mycket.
Vi har lärt känna många nya människor, fått ett helt nytt sammanhang.
Har lärt känna en helt ny omgivning, ny stad, en ny kyrka, en ny kultur i ett nytt land.
Och är nu en del av en kyrka som är Svenska kyrkan men ändå inte fullt ut.
Som lever i Amerika och samverkar med Norska sjömanskyrkan.
Jag har nu varit pensionär i ett halvår och njuter av det.
Kan börja varje dag som jag själv vill. Okey, nästan varje dag.
Har lagom mycket att göra i hushållet och i församlingen.
Har kunnat satsa på musiken vilket var ett av målen med pensioneringen.
Övar och spelar piano, orgel och cello, om än inte särskilt målinriktat.
Jag längtar inte tillbaka till yrkeslivet i Sverige,
inte ens till den bästa arbetsplats jag nånsin provat, nämligen Stiftskansliet i Härnösand.
Dock längtar jag nu fram emot att inom kort gå dit och heja i fikarummet
samt heja på pastorsexpeditionen i domkyrkoföramlingen.
Vi åker alltså hem till Sverige på semester nu på torsdag 4/7.
För andra gången i livet kommer jag då att borda en Airbus 380 tillhörande Lufthansa.
Det är vad jag vet världens största passagerarflygplan, en tvåvåningsfarkost med plats för över 500 pers. För en flygfreak som jag är det något utöver det vanliga ska ni veta.
Förra gången jag flög en A380 åkte jag från Johannesburg i Sydafrika. Och på fredagkväll hoppas vi får landa hemma i vår sommarstuga i Ytterskog, där bäcken porlar och taltrasten refererar det som sker, och där i övrigt tystnaden råder i norrljuset.
På söndag hoppas vi så kunna fira högmässan i Härnösands domkyrka.
Då ska jag tacka Gud av hela mitt hjärta.
Välkommen dit du med.