Sjukgymnastik

Nej, det blev ingen hemresa till Ytterskog idag. Doktorn skickade mig i stället tillbaka till Karolinska för en kompletterande undersökning. Men jag lyckades slippa därifrån utan att bli insydd igen. Och här på Saltsjöbadens rehabavdelning verkar man nu nöjd med mig och tycker att jag kan åka hem i morgon. Biljetter är köpta och tåget går 14.22 från Stockholm C. Men nu har jag lärt mig att inte ta ut några segrar i förskott, så nu ordar vi inte mer om det.

I stället för hemresa blev det sjukgymnastik på eftermiddagen, d.v.s. gruppgympa med tio andra halta och lytta nere i källaren. Egentligen har jag ett stort inre motstånd mot företeelsen.
Men jag hade inget att skylla på, kom tillbaka lite för fort från KS... Det handlar säkert om att jag irriteras åt att tvingas inse min egen dåliga ork. Vi tar hissen tre trappor ner och tassar sen ut i korridoren tysta och krokiga som fattighjon till världens tråkigaste gympalokal. Där finns i princip ingenting men i alla fall pallar som vi kan sjunka ned på. 

- Välkomna! Vad roligt att så många kunde komma idag. Sitt nu skönt på pallarna och så lyfter vi benen ett och ett till musiken. Och ni som har operationssår på magen, var försiktiga med att lyfta benen för högt, och ni som har västar efter en thoraxoperation, kom ihåg att inte sträcka armarna i sidled längre bakåt än till öronen, så att ni inte sträcker i såret.
Såja, då börjar vi.

Och vi börjar. Det blir benlyft och bensträck till Nu tändas åter ljusen i min lilla stad. Och det blir simtag och sidvridningar till The winner takes it all, och andningsövningar och äppelplockning till Twighlight time. Och bresa till tonerna av Thank you for the Music. Och vi lyfter och bänder och sträcker ut och sjunker ihop och reser oss upp och sätter oss igen och ingen tittar på den andra, för det är lika pinsamt nyttigt för oss allihop. Dessutom har jag fullt schå med att ta ut ackorden på låtarna som spelas. Det är jobb det med.

Sist kommer den Stora Skräcken. Trappträningen. Då utmanas vi i mycket milda ordalag av vår milda sjukgymnast att försöka ta de tre trapporna i stället för hissen. Eller så långt vi orkar.
Jag biter ihop och går tillsammans med halva gänget med mycken möda och stort besvär de 72 trappstegen upp till avdelningen. Långsamt, långsamt och pust och stön som om det handlade om Mount Everest. En våning upp väntar två stolar, så det gäller att planera loppet. Jag pausar och tompratar lite med de andra gubbarna och vi försöker skratta åt oss själva fast våra ögon skriker. Och sen traskar vi vidare. På nästa våning väntar en härlig bonus för dem som hinner först, nämligen två jättesköna fåtöljer. Och sen är det bara själva toppbestigningen kvar och den har ju sin egen triumferande energi.

Yes, det gick idag med!